Vad tror ni att det hände sen? eller historien om hur vi lärde oss att älska Toijala

Jag har inlett November månad i yrhetens tecken. På måndag fick ni veta att jag köpt biljett till Helsingfors istället för till Åbo. Vad ni inte fick veta var den spännande fortsättningen. Nämligen, att jag i Östermyra fick byta min biljett utan problem (det var ju dessutom 1,30 billigare att åka till åbo, så jag vann ju på affären!(trodde jag)) och satt mig i tåget helt som vanligt. Tittade på tv, läste noter och när vi kom till Tammerfors lutade jag mig tillbaka och tänkte "asså guu så skönt att man int bor i Åbo längre och måste byta tåg". Mm. Skitbra tänkt. Då vi rullade vidare var det som om en blixt skulle ha slagit ner i mitt huvud. Mina ögon spärrades upp och jag blev kallsvettig och fick panik. Dissonerande staccatoackord i crescendo nådde mig i samma sekund som insikten NOOOOO! jag ska ju till Åbo slog mig med ett basebollträ i huvudet och jag blev alldeles yr. Denna stora, och i viss mån mycket väsentliga insikt, nådde min ärthjärna litelite för sent och vi hade redan passerat Toijala, så jag fick snällt vänta tills vi var i Tavastehus, stiga av, köpa biljett tillbaka till Toijala (och plötsligt hade min 1,30 euros vinst blivit till en 3 euros förlust) och därifrån hoppa på ett senare tåg till Åbo och hoppas på att få byta biljetten, som jag redan bytt till mig i Östermyra. Det var i denna halvt stressande situation (en situation som också fick mig att ifrågasätta måndagars och novembers och novembermåndagars existens), som jag insåg hur viktigt det är att Toijala finns och hur oerhört glad och tacksam jag blev över denna annars så obetydliga orts existens.
Toijala: I owe you one.