Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag i augusti köpte mej en ipod. Jag var mycket nöjd. I något skede under hösten, mellan varven då jag satt på tåg mellan Helsingfors och Vasa, råkade jag förlägga dyrgripen. Tänkte bortskämt och otacksamt nog inte jättemycket på det hela, eftersom det inte hör till ovanligheterna att jag förlägger bra grejer, som senare bara råkar dyka upp av sej själva nån månad senare, ofta på totalt otippat ställe. Dessutom är det ju lite vardagsskoj i mitt annars så vanliga liv, att hitta saker jag glömt att jag ägde innan dom ens försvann. På så sätt blir ju upphittandets glädje om möjligt ännu större. Igår var upphittandets glädje en grumlig känsla. För plötsligt hördes ett rop från fjärran och min mor utbrast titta vad jag har hittat! Det tog en stund för mej att räkna ut vad skatten kunde tänkas vara och jag täcks kanske inte nämna hur många för tillfället borttappade förlagda prylar jag försökte gissa på innan jag träffade rätt. Min iPod! O du stora glädje och lycka. Men den lyckan varade inte länge, för platsen för fyndet är en plats där dylika, elektronikrelaterade fynd inte gärna borde göras. Nämligen tvättmaskinen. Min renliga mor har tvättat min iPod! Hur detta är möjligt är ett mysterium. I tvättmaskinen fanns, förutom hennes egna jumppakläder, ett litet bylte med mina kläder: två toppar, en t-shirt, två par trosor och en behå. Eftersom min garderob i tider som dessa är rätt begränsad är detta klädesplagg som jag har använt och tvättat hur många gånger som helst sedan jag förlade ipoden. Hur är detta möjligt? Jag kan väl inte ha gått omkring med en ipod i trosorna utan att märka det (i tre veckor?)
Som tur är vi ena jäklar på dethär med försäkringar i vår familj, och detta måste väl ändå kunna klassas som olycksfall i hemmet, så här ska det minsann sökas pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar