onsdag 2 november 2011

Den emotionella berg- och dalbanan

onsdag 2 november 2011

Imorse låste jag in mej på en tågvessa och grät okontrollerat i 10 minuter. Före det hade jag skrattat så högt i mitt tågsäte att mannen på andra sidan gången vände sej mot mej och konstaterade att det är underbart att nån kan njuta så av en bok som jag uppenbarligen gör. Då han frågade vad det var för en bok jag läser svarade jag artigt med en liten tilläggsförklaring (varför tillägget kändes angeläget vet jag inte riktigt, men det gjorde tydligen det). Jag läser Livet & barnet, en av Svenskfinlands mest omtalade böcker just nu. Författaren är en ung kvinna som skildrar hur det är att få barn. För tillfället läser jag om förlossningen. Han såg plötsligt väldigt ointresserad ut och har inte ägnat mej någon som helst uppmärksamhet efter detta. Men till Peppe: Ett stort tack för den oerhört underhållande förlossningshistorien! Ingen annan har ännu fått mej att skratta (eller att ens dra lite på mun) då ordet förlossning har nämnts. I något skede märkte jag dock att jag egentligen satt och grät mera än skrattade och i samma veva insåg jag att jag verkligen inte var slutgråten än och blev tvungen att rusa in på vessan och låta syndafallet komma. 

Nu efteråt känner jag ju mej sjukt pinsam som satt inlåst på en tågvessa och grät för att jag är rädd för den stundande förlossningen. Och inte bara för förlossningen (men mest nog), utan allt detdär som kommer efter den. Detdär med ansvaret över ett barn osv. Men det hjälpte faktiskt lite grann att sitta där nånstans mellan Tervajoki och Isokyrö och tjuta som en hundvalp. Jag skyller dock allt på cocktailen hormoner och förkylningströtthet. Dessutom har jag nu insett att jag måste sluta leka cool hos rådgivningstanten. Tanten har två gånger frågat hur jag känner mej inför förlossningen, om jag har några tankar eller rädslor angående det. Båda gångerna har jag nonchalant ryckt lite på axlarna och svarat med ett svalt nå int nu egentligen. Det är en ren och skär lögn. Jag är skräckslagen.

4 kommentarer:

jro sa...

Du borde ha en kram-tyck till-knapp här vid dina inlägg. Kram!

Hanna sa...

hahaa, ja, det kanske man borde ha!

Peppe sa...

Åh så fint du skriver! Tack! Det här gjorde verkligen min lördag. Kram, Peppe

Hanna sa...

Tack! Roligt att kunna glädja dej tillbaka ;)