Saker och ting

Igår fick min son sitt första officiella brev. Jag blev mycket tagen. Då man får sitt sjukförsäkringskort och är en person i Kelas register, då finns man banne mej på riktigt. På lördag skall Omppeluren få sitt riktiga namn, eftersom vi funderade att Omppisen/Omppeluren/Omppu/the Omp inte är ett värdigt namn man vill ha när man är 13 och för att minimera eventuella pinsamhetskänslor hos den unge mannen skall han få ett vanligt namn. Inför det skall det ena och det andra fixas och jag ska baka (!). Det kommer att bli en spännande fars det minsann.

Storjetarin

Äpplet är banne mej den hungrigaste duden i stan. Så fort han är lite vaken vill han ha mat. Fort. Mycket. Och stackars barn som blir alldeles ifrån sej om inte maten kommer genast. Fräser och grymtar och skakar i hela kroppen om inte tissibaren öppnar kranarna genast han stiger in. Alla undrar ju givetvis hur han strategiska mått ser ut i dessa matorgietider, och stolt kan jag berätta att pojken har blivit stor! Dagens 7 veckor till ära är barnet 4125 gram och 55 cm!! Trumpeter och fanfarer.

I Vasa

Vi har gjort vår första resa med The Omp och befinner oss nu i Vasa. Välkomna ti mommos!
Här förgyller vi hela Sandviken med magknipsskrik som säkert hörs ända till Replot.

Mellan skriken är det ändå rätt hyvä att vara Omppelur.

I eftermiddag får min son inleda sin karriär som mötesledamot. Tror att han kommer att ha mycket att komma med.

Sweet sleep

Varje gång jag får min son att somna känner jag mej som den största vinnaren i stan. Supermorsan liksom. Har även märkt att detdär med att klara sej med lite sömn är relativt och efter 6 veckor med ett spädbarn har jag märkt att 3 timmars sammanhängande sömn får mej att må som en prinsessa. Med mindre än det blir jag lite irriterad, och med mindre än 1,5 timmars sammanlagd sömn under natten blir jag riktigt elak.
Dock sover min son allra bäst på olika kulturella evenemang. Synd att sådana inte ordnas nattetid.

Från monster till mönster

Igår: usel natt + sällan skådad skrikfest hela dagen + mat mat mat (ammade sammanlagt över 15 timmar (!) + snuskig sömnbrist hos mor = skit. Monsterunge.
Idag: Glad gosse + sömn + vauvakino där gossen sov sej genom hela filmen + restaurangbesök där gossen sov hela tiden = bra. Mönsterunge.

Omväxlande och oberäknelig tillvaro dethär att vara mor.

Failbloggen

Okej, föreställ er nån som är riktigt jättearg (som t.ex. just har grälat med någon viktig person) (Ifall man vill, kan man ännu föreställa sej att samma person är både jättetrött och jättearg). För att coola ner sej (och för att få sista ordet) tänker nån kanske då att man tar en snabb promenad runt kvarteret eller så. Så man kanske tar på sej eskimåmunderingen och smäller i dörren, ifall man är den typen, och sen sätter av med fart, kanske med en tår eller så i ögonvrån (ifall man är av den sorten som lipar då man är arg, det är ju inte sagt att man är det. Men ifall.) Så älgar man fram längs vintergatan och skall svänga runt hörnet. Ponera då att det är helt jävla skithalt ute och tänk er sen en människa som gör en smidig halvvolt och faller lite baklänges på höften och slår huvudet i huskanten. Föreställ er därefter en oerhörd skam, ni vet den där som slår till omedelbart vid offentliga vurpor, dendär skammen som är starkare än den eventuella smärtan: såg nån mej? Tänk er ännu sedan att tre människor rusar fram för att fråga om man är okej och att man då försöker se sval och nonchalant ut under ytan av ilska, gråt, trötthet och nu dessutom skam (att man dessutom är osminkad och i sina mysbyxor känns nästan som en bagatell). Sen kan man ännu ponera att det gör skitont i höften, att man har våta byxor av den småblöta smutsiga snön och sen tvingas se sig själv besegrad och vara tvungen att vända om och gå in tillbaka. 

Vid ett dylikt scenario skulle man nog knappast känna sej som en vinnare.

Fredagsfakta

Omppeluren har hunnit bli 5 veckor gammal, nästan 3,5 kg tung och min sömnbrist börjar småningom göra sig gällande. (i kombination men nedskuret kaffeintag gör det mej till en semi-otrevlig människa mellan varven). Men jag tror på det som står skrivet: att småbarns leenden är en överlevnadsinstinkt från deras sida. Dom lär sej le för att deras föräldrar skall orka minnas att de tycker om sina barn ändå, trots allt. Dethär har Omppisen anammat de senaste dagarna och något som allt mer liknar ett riktigt leende håller på att ta form. (och nej, jag har inte varit tillräckligt pigg och alert ännu för att hinna föreviga dessa leenden)

Men men, det är ju fredag, det ska bli pizza&rödvin i detta hus. Och kanske några set wordfeud, vem vet. Ja, och så kommer det ju hauskat kotivideot på tv också. Herrejee, så mycket program vi har ikväll!

De fula orden

Då man spelar fula ord, typ hora, dick eller idiot mot sin motståndare, som dessutom leder snuskigt mycket över en i ett set Wordfeud, blir man nästan lite rädd och hoppas att motståndaren inte ska tro att det var en pik eller nåt i den stilen, utan enbart det enda ord man hade möjlighet att bilda med sina dåliga bokstäver.

Vad vi sysslar med just nu

I dagar som dessa, då mina bröst har uppnått omåttlig popularitet, har jag som den sista kvinnan på jorden börjat se på Downton Abbey, och sanslöst vad bra det är. Då livet i övrigt främst består av att försöka minnas vilket bröst man senast ammade från är kvalitetskostymdrama den perfekta underhållning för en som behöver få drömma sej bort om vardagens blöjbyten och sömnbrist. Dessutom är det viktigt att det lille gossebarnet från första början lär sej uppskatta kvalitetsunderhållning. (sade hon som tittade på hauskat kotivideot i repris i lördags)

Peace Man. Downton Abbey ftw.

Kvällsprogrammet

Medan ni andra går på bar, gala, pub, galej och allt vad ni nu gör, sitter jag och funderar om jag skulle satsa på att försöka kämpa och vara vaken genom en hel film, eller om det är reality-tv som gäller ikväll igen?

Men jag får ju hänga med denhär mysaren istället:

Strålen

Då jag vaknade pigg som lärkan kl 06.35 av min sons ilskna hungersskrik kunde jag inte ana att detta skulle bli dagen då han för första gången pissade mej i linsen. Bokstavligen. Intet ont anande bytte jag blöja i vanlig ordning och sedan gullade vi lite grann och medan han tittade mej djupt i ögonen riktade han strålen rakt mot mitt ansikte. Totalt oförberedd på detta spratt utropade jag först ett argt men vafan? och kom sedan ihåg att duden inte ens är en månad gammal och således inte ännu kan anklagas för illdåd mot förälder. Till hans fördel kan nämnas att han har sovit som en ängel på eftermiddagen.