Failbloggen

Okej, föreställ er nån som är riktigt jättearg (som t.ex. just har grälat med någon viktig person) (Ifall man vill, kan man ännu föreställa sej att samma person är både jättetrött och jättearg). För att coola ner sej (och för att få sista ordet) tänker nån kanske då att man tar en snabb promenad runt kvarteret eller så. Så man kanske tar på sej eskimåmunderingen och smäller i dörren, ifall man är den typen, och sen sätter av med fart, kanske med en tår eller så i ögonvrån (ifall man är av den sorten som lipar då man är arg, det är ju inte sagt att man är det. Men ifall.) Så älgar man fram längs vintergatan och skall svänga runt hörnet. Ponera då att det är helt jävla skithalt ute och tänk er sen en människa som gör en smidig halvvolt och faller lite baklänges på höften och slår huvudet i huskanten. Föreställ er därefter en oerhörd skam, ni vet den där som slår till omedelbart vid offentliga vurpor, dendär skammen som är starkare än den eventuella smärtan: såg nån mej? Tänk er ännu sedan att tre människor rusar fram för att fråga om man är okej och att man då försöker se sval och nonchalant ut under ytan av ilska, gråt, trötthet och nu dessutom skam (att man dessutom är osminkad och i sina mysbyxor känns nästan som en bagatell). Sen kan man ännu ponera att det gör skitont i höften, att man har våta byxor av den småblöta smutsiga snön och sen tvingas se sig själv besegrad och vara tvungen att vända om och gå in tillbaka. 

Vid ett dylikt scenario skulle man nog knappast känna sej som en vinnare.