Bildbevis

Ifall nån tvivlar på att jag faktiskt a) har varit på skidsemester eller b) ens lite kan åka slalom, se och lär:

uuh uuh jag är så sportig

Utveckling

Emedan min sambo efter premiäråket har ställt sig lite skeptisk till mina skidåkartalanger, kunde jag storligen imponera på min far, då vi tog en tur på tumis i spåret. Han konstaterade nöjt att det gick så fruktansvärt mycket bättre för mej denna gång än senaste gång jag och han var ute och åkte skidor. Det var ca år 1985. Inte heller då var skidåkning min starkaste gren och min far förtäljde att det (även om skidtalangerna kanske inte har utvecklats nämnvärt sedan 1985) var hundra gånger mindre gnäll i skidspåret år 2012.


En av mina starkare grenar är definitivt att äta plättar på rastplatsen.

Skidsemestern

Jag tror att man ganska tryggt kan konstatera att skidåkning inte är min starkaste sida. Då vi anlände till Ruka i söndags var vi inte sena att hoppa ut i skidspåret för en premiärtur. Jag kände mig lika trygg på skidorna som Bambi troligtvis kände sig på dendär isen. Jag föll första gången innan vi ens hade hunnit nå skidspåret, och kunde bara ha en vag föraning om vad som komma skulle. Efter bara nån kilometer i spåret kom vi till ett dödsstup. Efter ett litet gräl om hur man ska ta sej ner för ett stup utan skidspår som dessutom svänger åkte vi ner, bara för att upptäcka att vi sett lite fel på kartan och fick börja ta oss upp tillbaka för backhelvetet. Att skida uppför ett stup är svårare än man kan tro. Samsan sprintade givetvis upp på lätta fjät, medan jag ju inte var helt lika smidig. Stressfaktorn ökade ytterligare då jag såg två äldre män närma sig mej med stormsteg. Plötsligt förlorade jag kontrollen (öh, vilken kontroll?) över skidorna och rasade ner på den ena gubben, typ 70+. Jag blev förstås mycket förlägen och bad om ursäkt. Han skrockade och konstaterade att det ju nog är en besvärlig backe dethär, och föreslog att jag skulle slå följe med dem den sista branten upp, så att jag säkert klarade mej. Jag tackade artigt nej och försäkrade dem om att jag klarade den själv. En sekund senare föll jag på den andra gubben, som snällt lyfte upp mej och log och sade att det kanske ändå är bäst att jag "skidar" mellan dem den sista biten. Skamsen lydde jag och mötte upp Samsan i spåret en stund senare. Vi tog oss hem tillbaka på skidorna under ganska tysta förhållanden, men jag kom mej hem iallafall. Man skall icke underskatta by perkele. Idag har jag valt grenen "gå ut och gå med vagnen".

Det är förståeligt att Samsan, the slalomrännare, var aningen fundersam inför vårt premiäråk i slalombacken igår. Jag kunde som tur överraska honom storligen med mina slalomtalanger och vi pustade ut båda två.

Äpplet faller inte långt från trädet

Meet Emil 'jag e PIGG' M. Med en ca 60 minuters nattsömn i bagaget kunde man lätt vilseleda sej och tro att 11 veckor gamla pojkar skulle bli lite småtrötta. Men nej. Inte om ens middle name är 'jag e PIGG'.

V for victory

Jag: Sov!

Emil: Nä!

Jag: Sov!

Emil: Nä!

Jag: Sov!

Emil: Nä!

Jag: Sov!

Emil: Nä!

Såhär håller vi på tills en av oss tröttnar. För en gångs skull tröttnade han fortare. V for victory säger jag!

japp, vi sover i vagnen även inomhus, eftersom vagnen är typ
det enda stället som den unge herrn behagar sluta sina ögon på.

Tipsen!

Ge mej nya
böcker att läsa
tv-serier att titta på
bloggar att läsa.

Tack snälla!
mvh,
Hemmamamma i tristessnöd

Lurendrejaren

I lördags var det galej. Och förresten ljög jag på bloggen: det blev visst festfrisyr! Bäste Emil beslöt sej för att tupplura ordentligt så att jag hann duscha, sminka, göra håruppsättning och greja. Han har sinne för viktiga kulturevenemang den gossen. Konserten var fin (läs dagens Husis) och partyt superlyckat. Mitt första egentliga party sen vappen(!) och jag förstod att hålla mej lite på mattan med både snaps och skumpa. Medan mor rojsade till sej på stan var far och son hemma på tumis i 8 timmar, nästan mer, vilket är rekord. Största orsaken till att såg mej tvungen att tacka för mej kring midnatt var faktiskt mitt eget fysiska tillstånd (Hej Dolly Parton-boobs) och inte oron över att inte mina pojkar skulle ha klarat sej. Det kom förvånansvärt många frågor om just detta: om jag är orolig för hur det går hemma? Jag ba eh? Varför skulle jag ha varit det? Pojken är hemma med sin far. Far är lika bra som mor, han saknar bara mejeriet. Som tur finns det ju ersättning! Då jag kom hem sov gossen och fadern kollade på film och allt var i sanning fridens liljor.
Följande morgon diskuterade vi gårkvällens händelser både på hemmafronten och på balfronten. Allt verkade mysigt tills Samsan tog upp faktumet att Emil sov på balkongen i 2 timmar kvällen innan. Sen fortsatte han med Ja och gråtlarmet, det räcker ju ända till Lungi, så jag gick och tog några öl. Jag spärrade upp ögonen, satte maten i vrångstrupen och började lipa. Tills jag fattade att han lurades. Cruel. Very cruel.

Balen

Ikväll skall jag på gå på bal. Eller åtminstone på fin fest. Har packat, strukit och fixat det mesta som går att göra i förväg redan igår ikväll, vilket storligen överraskade mig själv och mina medmänniskor. Jag insåg att jag blivit spädbarnsmor på riktigt, då min tankegång igår var bäst att greja dethär nu medan Emil är nöjd i pappas famn istället för den tankegång som tidigare skulle ha varit mycket mer likt mej, typ bäst att ta ett glas vin i soffan nu medan jag kan. 
Att försöka sej på nån form av balfrisyr känns ändå lite överkurs mellan blöjbytena och ammandet och vyssjandet och bärandet. Nån måtta får det ändå vara.

Blöjbloggen

Här följer fakta som ni inte visste att ni ville eller skulle få veta. Vår son är väldigt aktiv på blöjfronten. Takten har dock avtagit med veckorna, åtminstone en del. Eftersom vi är a) i husköpartagen (igen) och därmed ekonomiskt planerande, b) lite wannabe ekologiska, c) experimentslystna och sist men inte minst d) sadomasochistiskt nog inte riktigt kloka, har vi beslutat oss för att prova dethär med tygblöjor. Min eminenta svägerska gav oss en hel påse tygblöjor, så vi har turligt nog ett ganska välförsett lager. Int heller vi står utanför Murphys grymma lagar, var dagen då vi började med tygblöjor givetvis första dagen på några veckor då det kom ett kilo senap varannan timme ur vår tub. Idag har vi igång tvättmaskinen.

Den leende sonen

Dethär har mitt liv handlat om den senaste tiden. Mindre printning än man faktiskt hade kunnat tro och hoppas på, eftersom denne unge man a) ska vara i famnen hela tiden och b) inte gillar att sova.

Men visst är han ju en mysare ändå, trots allt. Kanske man kan printa i ett senare liv?

Veckoslutsplanerna och förändringarnas vindar

Ibland får jag ångest då folk frågar om våra veckoslutsplaner. Ca nittio procent av gångerna har jag detta år fått svara ingenting speciellt. Förr i tiden, för ca 5 år sedan, då jag jobbade på som en tok och hade ca 2 lediga helger per år skulle jag ha kunnat döda för att få svara så. Well, the times they are a changing.
MEN, det är ju inte utan att förändringarnas vindar skulle blåsa här ändå. De facto var jag så ivrig över vinden igår kväll att jag knappt fick sömn trots att jag var dödstrött efter gårdagens tusen eskapader. Det är nämligen så, att stora saker är i görningen i vårt hushåll. Efter en hel del funderingar och tankar, har vi beslutat oss, och jag tror minsann att vi fattat rätt beslut. Vi ska skaffa en printer! Jag tar mej nästan i brasan av iver!! Mon dieu så här ska printas.

Gårkvällens diskussion i ett nötskal:
Han: Har vi någå helgplaner?
Jag: (tittar oförstående på honom) Eh? Vi ska ju skaffa dendär printern, så vi kommer att ha fullt upp!

Eftersom vi lever i nådens år 2012 har jag stora förhoppningar på denna manick. Jag minns med skräck och fasa hur bökigt, stökigt och besvärligt det var med min förra printer varje gång jag skulle printa något. För det första fungerade inte själva printfunktionen, enbart skannern (min katt hade fört kattsand in i maskineriet på nåt smidigt sätt). Det begränsade ju användningen något. För det andra var den stor, ful och med en massa sladdar. För det tredje var den undangömd i en låda, som hade en massa saker ovanpå sej, så att ta fram printfan i sanning blev en mödosam process. Så ni förstår hur hoppfull jag är i frågan om Printern anno 2012.

Så nu vet ni vad jag gör ifall jag inte uppdaterar här under helgen!

Vad jag gjorde igår

Pysslade kort och hälsade på en fantastisk liten filur.

Vinterbloggen

Igår var det strålande sol och trots den extrema postfesttröttheten kokade vi saft och tog med oss bullar och gick ut på isen. Emil gick miste om allt det roliga och sov istället skönhetssömn i Emmaljungan. Allt var idylliskt och Sami skuffade tryggt vagnen genom marsdemanterna på snödrivorna. Den sista biten skuffade jag och ledde därmed min son rakt i skiten då någon trevlig hundägare lämnat en stor lös hundbajshög mitt på gatan, som jag smidigt nog rattade rakt igenom. Vagnen står nu i trappuppgången istället för inne hos oss.

Meet Emil Aaron

Omppeluren is no more: säg hej till Emil Aaron.

Lilla Mr. M i stora Mr. M's famn.

Det var en fin fest som gietvis förbereddes i sista minuten. Min son uppförde sej exemplariskt och av gåvorna att döma kunde vi konstatera att Emils släkt och vänner har mycket god smak.

Hans mor var mycket nöjd.

Emil tar igen sej på soffan efter allt ståhej.

Bakbloggen

Okej, alla är nyfikna och sitter som på nålar denna fredag: vad bakar den eminenta husfrun idag då? och framför allt: hur går det på den fronten? Vi måste leva lite på kanten hos oss ibland också, så jag beslöt mej hurtigt för att baka Omppelurens namngivningskakor själv. Och kladdkaka kan väl ingen misslyckas med ey? Wrong. Men ni vet, kan själv. och ve den som ger sej.

Låt mej säga såhär: andra satsen ser lovande ut. Och till er alla bakare som inte är lika behändiga som Baka, baka liten kaka-Tove: kontrollera att er smidiga kakform med löstagbar kant är fastspänd innan ni häller smeten i formen. Annars kan det hända att man har kaksmet all annanstans än i formen. Smet was all over the place. Jag blev alldeles våt av nervositetssvett över tidspressen (då man bakar med en tickande Omppelurbomb bakom hörnet gäller det att ha lite fart på så att man hinner bli klar i tid) och fällde nästan en tår över den spillda smeten. I samma veva stämde Omppisen givetvis upp i ett vråltjut som betyder Mat.Nu. Mkt bra timing. Då finns det inte så mycket annat man kan göra än att hiva fram mjöltonkarna och låta smeten torka in i köket. (samt förstås att skaffa sej rejäla smetfingrar* som eväitä under matningen)

Men, man ska ju alltid se det positiva i saker och ting, och det positiva i dethär var ju att det blev rätt mycket kaksmet att provsmaka. Och av smetsmaken att döma verkar detta bli mycket lyckade bakverk, när man väl får smeten tryggt i kakformen. I köket ser det dock ut som om sju 5-åringar bestämt sig för att baka något men istället börjat leka krig med smeten och alla ingredienser. Omppeluren fick också sin beskärda smetdel, eftersom det kommit smet på min ärm, som lades under hans huvud vid matning. Efter matning lades han först i soffan, sen på skötbordet. Ni kan gissa var det också finns smet.
Vilken tur att jag duschade imorse, så att jag med gott samvete kan äta smet från sin kropp med vetskapen om att underlaget åtminstone är rent.

*peanutbutter fingers ala Hanna, ni vet

Meddelande till allmänheten:

Ta skydd, jag bakar!

Medgraviditeten

Det är babyboom i bloggosfären. Åtminstone i min lässfär. Hannah, Naja, Muffins, Taikuri, Lotta... Ja, och så allas vår finaste Camsan förstås. Att vara medgravid är super. Man får dricka vin, äta brieost och man slipper alla trista åkommor och får bara fiilstellä över hur fint det är med nya liv. (och i hemlighet vara lite glad över att det inte är jag själv som är preggers just nu).

Milstolpar

It's the end of an era!

Idag fyller vår Omp 8 veckor och dagen till ära har han för första gången på sej en body i storlek 56. Halaren som min mamma köpte i storlek 50 är nu hopplöst för liten och får packas undan. Jag är lite rörd. Och stolt över att vår son växer.

Den fina fleecehalaren får nu städas undan.