Kulinariskt Klimax

Mjölken blev till fil ovanpå lunchgröten idag.

Ett säkert tecken på en riktigt bra bok är när man ännu nån dag efter att man läst ut boken tror sig vara helt inne i huvudpersonens liv, bara för att fragmentariskt minnas att aijo, boken är ju slut redan och sedan återgå till att vara inne i boken igen.

Stanken

Vet ni känslan då ens sambo har inmundigat sinnessjuka mängder vitlök? Såna mängder som leder till en synnerligen oromantisk start på dagen, då man vaknar och tankekedjan är
1) Härregud vad är det som stinker?
2) Härregud är det JAG?
3) man inser att det som ligger bredvid en omges av en aura av stank och att hela rummet är inpaketerat i vitlöksångor som också tar sig in under ens eget skinn och börjar muhia stank
4) man inser att det måste vara snudd på hälsovådligt att stanna i samma rum som stinkaren
5) man tvagar sig extra noga trots att man inte sett skymten av en vitlök sen nångång förra veckan

Oh the romance.

Enmeningsinlägget

Då man kommer hem efter kl 23 efter en lååång dag, under vilken man förutom frukost har intagit en fil och en semla, vänds besvikelsen över att se en tom ugnsform med småsmå rester av något som verkar ha innehållet åtminstone broccoli och nån form av sås/ost stå framme och hånle åt ens kurrande mage till total kulinarisk lycka då man hittar en bit överbliven mozzarella (att avnjutas med salt och balsamvinäger), två knackkorvar, samt tortillachips och salsa (att avnjutas orgastiskt framför datorn som man inte har suttit framför just alls idag) i köket.

Hej från Saltgruvan

Jag ger ifrån mig ett livstecken. Här i saltgruvan är livet inte så tokigt som ni kanske kunde tro. Igår intogs en vikingamiddag med ca ett kilo kött per kvinna och idag har jag dirigerat skiten ur 12 modiga sångare. Därtill har jag lärt min far ett och annat trick i Sibelius, lärt mamma hur man lagar mappar i inboxen, hur man ser på foton i helskärm och hur man tar sig ur helskärmsläget. jag är totalimponerad av mina datakunskaper. (mamma är en finfin kvinna, ni sku se henne när hon sitter och skriver på datan. Hon ser ut som en stolt Ulla-Bella Sekreterare som just har fått en skrivmaskin där hon sitter knappar in ord med sina två pekfingrar. det är så sött så sött.) Själv ser jag ju givetvis dökool ut framför min datamaskin.

Hola!

Jag gör enorma framsteg i mina spanskastudier. Jag kan, efter en lektion, säga hej, vad jag heter, samt fråga nån vad den heter. Strålande. Detta kommer att gå fenomenalt bra för mej och jag spår redan hur jag på nån semesterresa kommer att kunna säga hej, beställa en öl, säga nej tack till snuskiga tjänster som folk tror att jag antingen vill köpa eller sälja, fråga om nån vill ligga med mej och annat av nytta för en turist av världsklass. Intressant grupp dock. I 1 timme (1 timme!) repeterade vi dialogen Hej, jag heter... vad heter du? Hej jag heter.. samt gick igenom böjningen för verbet att heta samt för verbet att vara. Efter denna timme gick frågan ut i klassen och vår modiga lärarinna plockade randomly ut en stackare att fråga sin bänkgranne Hej, vad heter du? Mannen såg helt förtvivlad ut, stammade fram öh öh öh, bläddrade i sin textbok (frasen stod också på tavlan och böjningarna av verben likaså), tittade skrämt omkring sej och tryckte ut något som liknade frasen hej, vad heter du? Alltså inget fel men eh, ba vi har just hållit på med detta i 60 frikkin minuter, alltså ba e du lite dum eller? (fick hårdträning i självdisciplin för att hindra min blixtsnabba lärarkissass-sida, som så gärna skulle ha velat markera och ropa jag vet, jag vet!) Kanske han bara råkade ut för extrem rampfeber. Eller så har jag alternativt råkat hamna i en grupp med trögtänkta. Båda alternativen är realistiska möjligheter. Oberoende tyckte jag det var himla kul och planerar att göra alla mina läxor jätteflitigt. Får se hur det går med det.

Finnerskan

Den som söker efter strumpstickor kan hitta ett par stövlar från New York istället. Blev så innerligt glad att jag för ett tag totalt glömde bort irritationen över att inte veta var alla mina hundra stickor är. *lycka*

3 fina grejer

Eftersom bloggen Den Bruna Maten varit så på tapeten den senaste veckan (kul blogg förresten!) måste jag ju slå ett slag för denna fina bok: Laga gott i mikrovågsugn. Namnet säger allt. "Mikrovågsugnar finns i alla storlekar och med många möjligheter. Alla tinar och värmer på nolltid, någon har heltäckande grillelement. Bland annat detta gör att man måste börja livet med mikrovågsugnen med att lära känna den."
Mm-m. Livet med mikrovågsugnen är fullt med fallgropar. I boken finns alla tänkbara recept; kakor, soppor, mackor, gratänger, grytor, bröd, biffar, fiskrätter... håhhå. vi har aldrig lagat ett enda recept ur denna bok. Kanske den får premiär snart. men allt låter och ser äckligt ut.

Sen måste jag bara påpeka att Pirkkarosorna på bordet fortfarande är jättefina, köpta för en knapp vecka sedan. Jeij för sånt. Samt för min kamera i telefonen, som tar såhär pass fina bilder ändå.

Recension: Motivus Fiesta

(= Zumba fast med annat namn.)
Okej, jag är inte helt såld. Helt okej svettfaktor (inte extrem alls), helt okej rolighetsfaktor (inte alls jiihaa, klackarna i taket) och helt okej over-all-betyg (välkommen till the land of medelmåttigt. Är bara så ovan att vara här).
Men alltså eh. Tycker själva idén med att "det spelar ingen roll hur ni gör rörelserna" ju iofs är riktigt fin, men det gör ju att det känns lite halvlamt också. Jag vill ju prestera. Vara bra. (helst bäst) (fast i dethär fallet nöjer jag mej med bra, för vi snackar ju faktiskt sport här, och kombinationen jag+sport är liksom aldrig någonsin lika med ens nära bäst. Inte ens bra. Inte ens lite bra faktiskt. (sätt mej i ett rum med en boll och ni får världens roligaste piilokamera-grej. en youtube-vinnare) Vid närmare eftertanke nöjer jag mej med att få vara med och försöka prestera något.)
Sen är det något med hela juttun som stör mej också. Stela finska kärringar i ett svettigt rum som försöker dansa-shejka-ens hålla takten lite och vara frigjorda. Det finska folket är inte ett frigjort folk. Men idén är ju bra. (sen finns det ju förstås jättemånga goda idéer, som är just bara det: idéer. men det är en annan sak)

Tänker nog testa en gång till, det beror ju lite på ledaren ockå. Denhär ledaren hade fåniga moves/koreografier (ett hån mot dansare/koreografer att kallas movesen koreografi, men iallafall.) Eller nä. Ledaren hade rörelser som jag tror var tänkta att vara bra/coola/skojiga, men som inte räckte ända fram och istället blev fåniga. Seriöst gone wrong helt enkelt. (ni vet som körer som tror att de kan sjunga och klämmer till med nåt svårt som istället för att bli en wow-faktor går helt persuksille och alla, både kör och publik, skäms lite) Lite så var det här. Ifall det är tänkt att vara "vi rör oss i takt med musiken (eller försöker iallafall) för att det är så roligt", varför inte ha töntiga moves då, som bara är roliga och inte alls ett dugg seriösa? Tiputanssi i en timme. Eller nåt.
Som sagt, bra försök. (Men sen är ju inte jag känd för att nöja mej med att köpa bra försök heller, kanske där skon klämmer.) Men jag ska ge det en chans till.

Piimädrickarvarning

Nuförtiden, i mitt nya liv när jag dricker piimä, försöker jag dricka piimä med allt.

Husmanskost (typ kållåda, köttsås, makaronilåda och sånt. 70-talsmat.) - ja.
Kex - ja.
Smörgåsmat - ja.
Joghurt - nja. Känns lite tårta på tårta. 
Plommon - nej. Huu vilken äcklig kombo.
Som törstdricka - nej.
att först dricka juice och/eller kaffe och sen piimä efter det. - NEJ. Urk. Prova inte på det.
Franska ostar - nej. bestämt nej.
vin och piimä- meganej. Do not try this at home.

Paradoxen

Det känns som att det händer väldigt lite just nu ( = det finns väldigt lite att skriva om i bloggen), men jag har helt sjukt mycket att stå i med. Hur kan det gå ihop?

Måndag är en måste-blogga-dag. För alla läser bloggar på måndagarna. Sen ska man resumera vad man gjorde, vem man träffade och vad man åt och vad som var hit och vad som var miss. Jag träffade dom jag alltid träffar då jag väljer att träffa nån (nå nästan iallafall) och gjorde skojigheter tillsammans med dom. jee.


...men näcken han dansar med bödeln.

Jag tänker Vispgröt en söndag som denna.

Förvåningen

Det var spännande att idag läsa sin egen gradutext skriven för ett halvt år sedan. Jag var mycket rädd då jag började läsa, men alltså jag ba vah? har Jag skrivit dethär? Av visst har jag absolut inget minne, av annat minns jag exakt att jag formulerat exakt just sådär.
Jag är djupt imponerad av mej själv.

Dagens fråga:

Är det normalt att äta väldigt mycket sylt?



btw, så har jag öppnat gradudokumentet