Moderskapet - de ständiga överraskningarnas territorium

Idag är det Halloween-maskerad på dagis. I god tid på förhand, dvs imorse kl 7.30, började jag sy Emils kostym. Det blev en svart cape av min en gammal kjol och en hatt av svart papper. Sen fick han klä sig i svart och använda skeletthandskar som Kalle Anka lämpligt nog skickat åt oss för ngn vecka sedan. Noteras bör att mina sömnadstalanger sträcker sig ungefär så långt som till att sy några raksömmar. Att räkna ut hur man syr en cape inklusive fastsättningsmekanism är således snudd på överkurs och på många sätt en övning i både tålamod och uthållighet.

Sömnadsprövningen gav dock ett gott resultat och jag var mycket nöjd med unge Emils maskeradkostym.

Och Emil då? Nä, men han ba Fuck that shit! I ain't putting no stupid cape on och vägrade iklä sig min skapelse och skrek och rev och bet mej istället (å andra sidan: vem behöver en Halloweenkostym om man i sitt naturliga jag beter sig skräckinjagande?). Kändes bra att jag stigit upp i ottan och
satt mej ner för att sy. 

Otacksamhet är världens lön.

(En kort stund lyckades jag få honom att klä sig i capen (hatten kom inte ens på fråga) och "stå stilla")

En (fantastisk) tanke bara

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Ur Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Fredagshej

Nu har det gått en månad sedan jag diagnostiserade hösten med SSS, Sinnessjukt StresSyndrom. Och vetni, det syndromet verkar inte ge med sig riktigt än. Hjärtat i halsgropen mest hela tiden nuförtiden, tyvärr. Men idag är det fredag, veckans höjdpunkt. Eller?

Småprataren

Igårkväll i supermarketen nära oss stötte Emil på bekanta. (Normalt träffar vi ju aldrig en käft som vi skulle känna i butiken.) Hans dagispolare från den andra gruppen kom fram och hälsade och förklarade för sin mor att minimänniskan ifråga var Emil och att han gillar att göra high five. Emil verkade mycket förtjust över mötet och konverserade i god ton medan jag i min tur blev så förvånad att jag inte kom mej för att säga något åt polarens mor och därmed framstod som synnerligen socialt inkompetent. Som tur kunde min belevade son sköta snacket. 
Men alltså hörni: min son har bekanta? Som jag inte känner? Det är nog nya tider nu, då min son framstår som mer socialt kompetent än jag.

Låt mej presentera min son The Small Talker.

Varm i hjärtat

Så fin dag igår. Fin konsert, finfinaste Eviva sjöng som änglar, rolig fest och den mest hjärtevarma stämningen. Att få vara en del av denna sjungande, levande, älskande skara är stort. Hela gårdagen gjorde mej helt enkelt lite lyckligare. (Och det är ju minsann inte så dåligt betyg)

It's all in the details

Att välja nagellack för morgondagens konsert&partaj känns som lagom intellektuellt denna fredagskväll. Klädsel tänkte jag fundera på imorgon på morgonen, sådär i lagom god tid.

Nordliga hälsningar

Vi tog tåget upp mot slätterna, min son och jag. Det var en så gemytlig upplevelse att jag fortfarande är osäker på om det faktiskt var min son och jag som reste eller om det var våra alter egon lugna famnkillen och mysiga mamman. Sådär i allmänhet visar sej dessa alter egon ju väldigt sällan, och allra minst under tågresor.

Uuh uuh tågresa!

Frågan på allas läppar

är ju givetvis hur i hela helvetet friden det kan vara Oktober redan? Vem hann med att det ens blev september? Hur som helst en oroväckande stressig månad detdär september. Under tiden som jag stressade med saker jag inte ens minns längre har Sami hunnit förvandla Emils rum till ett Golfrum. Japp, ni hörde rätt. Bildbevis kommer kanske. (Ifall vi inte gemensamt i familjerådet anser att Golfrummet bör anta sin tidigare skrud som barnrum, eller så.)
Nästa vecka ska jag chilla så jag får liggsår.

Tystnaden

Efter en dag i saltgruvan är det Guld, GULD! att få komma hem till tomt hem, svänga via butiken efter lite godis och slänga sej framför ett avsnitt av Orange is the new black. 

Sen blir det platina då resten av familjen ramlar in.

Kärva tider kräver radikala förändringar

Uuh uuh LUGG!

Livstecken

Ni kan pusta ut: vi är alla vid liv i denna familj fortfarande. Bara så förtvivlat mycket att göra att det helt enkelt inte har funnits en ynka extra minut att krafsa ner några sorgliga rader här på bloggen. Vi hoppas att det blir ändring på det inom nån vecka eller så.

Men jag kan ju underhålla er med att berätta att vi har hunnit vara till Stockholm med familjen, vara i Kotka, jobbajobbajobba, vara på Requiem i Musikhuset, göra intervjuer, träffa viktiga personer, ha mentorträff, vara på musiklekis, i parken, på gården, i butiken och detdär vanliga tjafset. Och så har min son fått sitt livs första jäähy på dagis pga extrem busighet.

Är en mycket matt och stressad kvinna just nu, så nu får vi helt enkelt invänta skojigare och slappare tider. Då ska här regna inlägg. typ.
Hej.

Sjukdom

Mina öron hör Borrelia. Min hjärna hör ond bråd död. Och mitt hjärta hackar så tinningarna spricker och mina tårar bränner under ögonlocken. Och så Emil, som till all lycka inte förstår allvaret, utan som glatt gömmer sej bakom en gardin i läkarens rum och ropar kuckuu och skrattar åt sitt eget skämt och beter sig just som den virvelvind han alltid är.

Sällan (läs aldrig) önskar jag mej sjukdom eller smärta. Men när jag sitter hos läkaren med mitt barn i famnen och han får diagnosen borrelia - ja då sitter jag nog där och önskar inget hellre än att dendär jävla fästingen skulle ha bitit sig fast i mej istället.
Modershjärtat - samtidigt det sköraste och det starkaste hjärtat.

Dip it baby!

Fredagsmys med tacos i detta hus. Såklart det är tacos då det är fredag, mys och Sami börjar sin semestervecka. Emil förhöll sig ganska skeptisk tills han fick stiga in i dippens förtrollade värld. Härregud, klart pojken måste få dip! Killen blev totalt såld och ville inte sluta dippa. Så var det med den saken, McDonalds nästa då.
Sen gick vi till parken för att stilla det dåliga föräldra/matsamvetet.

uuh uuh, jag flyyyger!

Den hoppande debutanten

Idag gjorde vi musiklekisdebut, Emil et moi. Vi var båda sjukt ivriga, enda skillnaden var väl kanske att jag lyckades hålla band på mej själv något bättre än min smått amoklöpande son. Vi hade laddat och peppat med Imse vimse, Bä bä, Blinka lilla och Lilla snigel ca 478 gånger sedan uppvaknandet denna morgon, så en liten besvikelse var det kanske att vi inte sjöng en enda bekant sång.

Men Emil var i sitt sanna esse, för på musiklekis får man sjunga, dansa, hoppa och springa. Alla hans favoriter i ett kompakt paket (enda som fattas är ju att koka, men det gjorde han resten av dagen istället). Speciellt detdär med hoppandet är ju väldigt aktuellt och viktigt hos oss just nu; något som blev tydligt på musiklekisen. Emil bara skrek av iver och ba Hooooppppaaaaa!!!!! åt alla andra barn, och de andra bara stirrade för att a) typ hälften av barnen inte ens kunde gå ännu, och b) dom andra inte kunde hoppa och c) inte var på långt när lika ivriga som vårt barn, eller så visade dom det inte lika intensivt som Emilius. Som tur lät Emil sig inte nedslås av detta utan skuttade glatt omkring för sig själv istället.

På alla sätt en lyckad debut. (trots att jag önskade att också min son skulle ha suttit stilla på dendär mattan en stund)

Spåkvinnan

Alltså JRo, då. Hon kan ju spå in i framtiden hon!

Kolla vad hon visste redan igårkväll på FB-chatten:

Den kvinnan visste då sannerligen vad hon talade om, för denhär dagen har ju inte precis varit något effektivitetsmässigt underverk, om vi säger så.