Kaptenen och diskaren

Idel guldkorn:

På väg hem från dagis. 

H: oj så roligt att se dej, hjärtat. Du e mitt gullegryn.

E: *stannar upp och tittar argt på mej* jag e int nå gryn. Jag e KAPTEN! Och jag bestämmer. 

H: jaha, nå vad är jag då?

E: *fnyser* Du är ett litet gryn som bara får stå i ett hörn och diska.

Busted

Ponera att man kommer hem sent efter intensiv jobbdag. Barnet är fortfarande vaket och efter x antal paja-läsa-sjunga-gånger får man nog och säger (ljuvt, givetvis) sov nu. Därefter utspelar sig följande dialog:

H: mamma går till köket, är jättehungrig och måste äta nåt.

E: jag vill också!

H: nää, det är bara mamma, du åt ju ren!

E: vad ska du äta då mamma?

H: jag äter bara ett knäckebröd.

Ponera därefter att man kommer till köket och ser påsen med pepparkakor och bestämmer sig för att byta ut knäckebröd mot pepparkaka.

Barnet fortsätter pipa i sin säng och man trycker ner några peppisar och går för att paja barnet.

H: Sov nu, lilla vännen min. *Pajar och pussar barnet.* 

Ponera därefter att barnet snusar i luften, sätter sig upp i sängen och frågar strängt: 

Mamma, varför luktar här pepparkaka? Åt du inte heller knäckebröd?

Problemet med fälgarna

Vår son har stigit in i varför-åldern. Vilket ju är en ganska underhållande ålder. Men hur är det meningen att man ska kunna svara på alla frågorna? Hittills har vi hållit oss till mera ytliga dimensioner, som varför det finns olika fälgar på bilar. (efter något hummande till svar och lite googlande på "fälgars funktion", bl.a. har jag lärt mej att fälgar i första hand är en utseendefråga) Kände mig bristfällig i min okunskap på fälgfronten, som ju var en ganska enkel match som enbart råkade falla utanför mitt kunskapsterritorium.

Idag blev det desto knivigare:
E: Vad gör du mamma?
H: Jag mejkar mej.
E: Får jag också mamma?
H: Nä, barn brukar inte mejka sej.
E: Varför inte mamma?
H: Nå, för att... barn är fina som dom är. (bet mej i tungan redan nu; vilket dåligt svar!)
E: Men du är ju också fin mamma. Varför mejkar du dej då mamma?
Ja-a, käraste barn, för att jag är ett offer för våra underliga skönhetsideal och känner mig otillräcklig? (fast det sade jag inte högt. Tror jag svarade för att jag vill eller nåt annat högst intelligent, varefter jag avslutade diskussionen med att avleda sonens tankar mot annat.)

Plötsligt kändes det ganska okej att inte ha ett bra svar på fälgproblematiken.

Random bild på frågeställare och svarare:

#TBT bussfärd på väg på café. Typerna på bilden har allt med
anekdoten ovan att göra.

Trouble in paradise

Hört ikväll:

Upprört illvrål av 2-åring:

Jag: vad är det frågan om?

Emil: jag har ätit snett på min smörgås och nu når inte osten ut till kanteeeeheeheeeeen!!

Mhm. "Oj nej".

Inte alltid lätt att vara vuxen, men sannerligen inte heller enkelt att vara två år.

Det som blir kvar efteråt

Detta med att visionera, planera, öva, öva, öva, planera lite till och öva ännu mer och sedan få genomföra sin vision och förverkliga konserter och drömmar. Fan va coolt alltså. 

Postkonsertsentimentaliteten som slår till är snudd på obarmhärtig. Då man inte kan beskriva i ord tacksamheten över så mycket. Då man blir nästan förlamande ödmjuk över all brahet runt omkring en. Engagemang, personliga satsningar, gemensamma satsningar och det oerhörda i stt få ledsaga andra till att följa sitt eget hjärta. Jag tror det är ganska unikt på jobbfronten, faktiskt. 

Exaudio och Circus Helsinki, ni förverkligade min vision och min dröm tillsammans med mej på ett fantastiskt sätt. 

En konsertgåta!

En dirigent bör alltid stiga upp i ottan för att rita gåtor då det nalkas konsert.
Lös denhär, den som kan. Eller, ännu bättre: Kom på häftigaste konserten på länge imorgon kl 21! Exaudio och Circus Helsinki i unikt samarbete. Jopphejdihejda.

uuh uuh, jag är så bra på att rita!

Vi fortsätter med bra flyt

Dagen då jag skall svänga runt Helsingfors olika hörn, ja se då börjar det givetvis snöa.

Mycket körig vecka, denhär. (höhö) Vaknade inatt och insåg att vi ju skall resa till Budapest på söndag. Vilket innebär att jag borde fixa, packa, greja i princip idag för att hinna med. Det blir i sanning spännande att se hur detta kommer att sluta. Förhoppningsvis med att vi kan landa i Budapest hela och ganska rena på söndagkväll. Nåja, i-landsproblem, trors allt. 

Exempel på varför denna dag ej har börjat så bra:

1. Är jättejättejätteförkyld. Hostar så slemmet strittar.
2. Min cykel har blivit stulen
3. Sami har ätit upp all choklad.

Trots att nr 3 svider tänker jag ändå att nr 2 kanske är värst. Plus att förkylning på konsertveckan är minst sagt olägligt.

Ingen vill ha mitt liv idag.

Hört idag

En elefant balanseeebrade...

Annat då? Nä men vi bakade en sats äckliga kex, min son och jag. Alla som känner mej känner även till mitt livslånga och passionerade kärleksförhållande till kex och jag är verkligen inte knepig då det kommer till kex - allt går. Men de vi bakade idag - jag är besegrad: allt går verkligen inte. Mitt enda krav? Att de ska vara ätliga. Det var dessa ej. Men Emil tyckte ju det var kul att baka, såklart.  Vad gör man inte för barnen, säg. Obs! Ironi. Massor med ironi. Och en mininypa bitterhet.

Detaljsinnet

Mycket barnbloggande nu. En episod från förra veckans Vasa-resa:
Momi mötte upp oss på tågstationen vid ankomsten och medan vi stuvade in vårt bohag i bilen fattade Emil intresse för ett märke på bildäcket. Han pillade, petade och frågade sedan, sådär lite irriterande som 2-åringar gör, ca 27 gånger vad detdär var för ett märke då? Mamma? Vad är det för märke? Mamma? Märke, vad är det mamma? Momi? Mamma? Mammaaaa?
Både jag och momi avfärdade detta nonsens och suckade lite och svarade mm, jag vet inte, släpp detdär nu, och tänkte inte desto mer på saken. På kvällen, då vi åter skulle åka bil, inleddes samma frågerumba igen om det där arma märket. Men då var moffa med och kunde genast rädda situationen. Ja, vi har bytt till vinterdäck och de är inte originalfälgar. Och Emil sken upp som en sol och ba Ja, moffa, det är ett annat märke där nu! Förr var där Peugeot-märket! Nu är det ett nytt märke där!
Lättnaden som lade sig i den unge mannens upprivna själ spred sig i hela bilen - vi hade fått svar på märkesgåtan.

Emil, 2 år - med ett rysligt gott minne och sinne för (bil)detaljer.

Episod slut.

Bra liv

Ibland får man klaga. Hur mycket man vill. På (nästan) vad man vill. Och ibland har man inget att klaga på. Som idag: inge klagande så långt örat kan nå. Idag har jag: fått två tikkarin av min sambo, ätit gourmet-lunch på Solna, haft några skojiga chattar, ett trevligt och inspirerande möte och nu tänkte jag gå och hämta hem världens koolaste krokodil från dagismaskeraden* och sen bara leka och busa med den krokodilen hela kvällen lång. Ibland får man konstatera att man har ett bra liv, trots allt.

uuh uuh jag är en krokodil!

*obs obs! En lär sig av sina misstag och inhandlade i år färdig maskeraddräkt många dagar före tillställningen skulle äga rum.

Ett minne

Nu när vi sitter på tåget till Vasa på väg till momi och moffa, kom jag ihåg en underhållande historia. Det hände sig vid den tiden, då momi var på besök i Esbo och utlovade barnet film från ipaden. Momi tryckte febrilt på paddan och den unge Emilius tålamod var likt en 2-årings mycket kort.

Emil: jag vill se film! Momi! Film!

Momi: Jå, du måst vänta lite, så momi får igång filmen först (fortsätter det febrila tryckandet)

Emil: film!! NU!!

Momi: (helt svettig) jamen jag måst klura ut var det var nu igen först!

Emil: det är youtube, tryck på youtube! 

Momi: jamen, jag måst hitta det först!!

Emil: arg och irriterad: TRYCK PÅ DEN RÖDA! Tryck DÄR! Där, detdär är youtube Momi! Skriv in text där Momi!

Jepjep, Emil 2 år - Momi 60 år 1-0 i ipadanvändning.

Suris

När man har brådis på morgonen. Och barnet sölar. Eller nä, barnet är ett barn. Men då det är brådis och man önskade att barnet skulle göra saker i vuxentakt. Och man är irriterad och sur och småspringer till dagis och hör sej själv säga kom nu åt barnet ca 48 gånger. Och barnet är surt. Och det är kallt. Och man kommer till dagis, ger ungen en snabbpuss och låter personalen klä av minieskimån för att själv likt en gasell på amfetamin springa till bussen. (Samvetet som plågar en. Dåligmammadåligmammadåligmamma) och SEN VÄNTA 20 MINUTER PÅ EN BUSS SOM ALDRIG KOMMER. I minus hundra graders snålblåst och man smidigt nog valt kjol dagen till ära istället för eskimåkostym. Senast DÅ fattar man hur dålig start på dagen detta är. (Surheten som uppstår då det går så jäkla få bussar just från vår landsortshåla och man helst ville bo i stan men inte har råd. DEN surheten.)

Bäst att utgjuta sej på bloggen för att få det ur systemet. Så att man kan hitta sin kreativitet, som ligger gömd under alla lager av surhet just då den borde vara överst. 

Hej.

Att sova eller inte sova

Häromdagen var jag på Operan. Jag var mycket ivrig, men det visade sig snabbt att jag var ganska trött och musiken var ganska sömninbjudande. Vet inte hur mycket jag täcks skriva att jag egentligen sov under den sammanlagt 3 timmar 20 minuter långa föreställningen, men om vi nöjer oss med att konstatera ...en del. Ehum. *Är intresserad musiknörd*

Men det var liksom bäddat för en vilostund. Långsam impressionistisk musik, inte en enda aria (vi ba what?) utan mer likt ett enda långt 1,5 timmars recitativ i dunkel belysning. Efter pausen beslöt jag mej för att vara lite pigg, för nu skulle det bli action då huvudrollerna skulle dö och alla vet ju att det brukar vara operans höjdpunkt. Men tja, även döden visade sig vara tyst och långsam i denna opera och jag måste medge att jag slumrade till under den hundra år långa andra akten också, eftersom allt bara var en lång lång upptakt till ett långsamt tyst döende (som iofs var bland de snyggaste, vackraste och estetiskt mest tilltalande dödar (?) jag sett på opera).

Nå, ingen är särskilt förvånad; jag brukar ha för vana att ta tillfället i akt då jag en gång kommer mig iväg på kulturella evenemang och sova en liten stund. Jag log dock lite i mjugg då jag tillsammans med mitt vanligtvis mycket vakna sällskap diskuterade intrigen efter akt 1 och vi hade lite olika uppfattning om vad det egentligen handlade om. (jag undrar om inte sällskapet i smyg sov en liten stund hon med) Det visade sig att jag kanske uppfattat mer rätt än hon ändå, och då sov jag ja, en del, under första akten. Ibland räcker det tydligen med att vara selektivt vaken.

Moving Still

Har inget annat på hjärtat än detta: Kom på konsert den 8.11.! Jättebra grejer utlovas!

Läs mera på Exaudios hemsida!