2 x förlorad oskuld

Igår var en minnesvärd dag på många sätt. Hela två gånger förlorade jag en oskuld. Den första oskulden förlorades i ett varuhus som visade sej vara ett mer eller mindre ofrivilligt självmordsförsök lunchtid. Men jag kom hem från den resan med de minsta kläder jag nånsin köpt. Omppisen* har fått sin första outfit! Den är alldeles pytteliten (försöker att ojinxa tvångstanken om att jag kommer att föda världens största baby) och vi kan inte riktigt fatta att vi ska klä dom här dockkläderna på vårt eget kärleksbarn om några månader. Och alla undrar: vad blev det för färg? Och svaret är givet: äppelgrönt åt en äppelbebis!

Senare på kvällen, medan alla andra roade sej på finlandssvenskt bokmingel, ville också jag och Sambon vara kulturella och gick på bio. Bion tog min andra oskuld, nämligen popcornsoskulden. Le Havre, som för övrigt var en riktigt fin och mysig film, blev filmen då jag för första gången i mitt liv åt popcorn i en biosalong. Det var sjukt gott, om än alldeles galet saltigt. mmm salt. Efter filmen diskuterade vi invandringspolitik och Schengenavtal i över två timmar. Då idealisten möter realisten behövs det en hel del argumentation (ni kan ju roa er med att gissa vem som är vem i den ekvationen). Jag blev alldeles hes på kuppen.

* smeknamnet påhittat av Omppisens mostis.

En studie i gravid mage

Uppe med tuppen och pigg som en lärka. Ish. Iallafall levande. Det är lite tunnsått med magbilder hos oss, det blir liksom inte av att fota. Men igår ställde jag mej framför Photoboothen och knäppte några högkvalitativa bilder på mej själv. Oh the symbolik i att tavlan heter Kasvunvaraa.

Uuh uuh jag är så P-R-E-G-G-E-R-S och så käck!

Sen vill jag ännu ta tillfället i akt då jag för en gångs skull har muntur och klaga högljutt på att det verkar finnas väldigt många negativa förståsejpåarmänniskor som gärna påpekar att det kommer att vara tungt och jävligt mest hela tiden att ha barn. Jag vill ju tro att det är tvärtom och utgå från att det kommer att vara mestadels hyvens. Därför kan jag störa mej någå oerhört på att folk orkar hålla på med sina "vänta bara"-kommentarer. Det är väl knappast nån som går omkring och tror att spädbarn bara doftar rosor och ler sej igenom sina dagar, men mest är det väl ändå rätt bra med barn, eller hur? (pliis säg att barn e kiva!) Positiva förståsejpåare göre sig gärna besväret att säga ja (eller nåt annat konstruktivt och trevligt)! 

icke-gnäll

Kände ett styng av dåligt samvete för att jag gnällde tidigare. Omppu lever visserligen rövare så det bara sjunger om det, men det är ju lite mysigt också. Det är trots allt dess fosterliga rättighet. Och så har jag ju en alldeles fantastiskt fin Sambo också. Livet på 2,5-manhand är faktiskt helt sjukt mysigt, även då man är trött.

Dagsformen

Är.Så.Trött.
En av morgnarna då jag vaknade och verkligen önskade att jag vore nån annan. Nån annanstans.
Omppisen är däremot vaken och i full gång mest hela tiden. Försökte deala så att den sku va vaken istället för mej och uträtta det mest nödvändiga. Den verkar inte fatta att om man dealar nåt så måste man hålla sin del av överenskommelsen. Istället verkar den tro att man kan spela fotboll, dansa samba och ha roligt jämt.

Karaktärsdaningen

Det står en halv låda After Eight på vårt matbord och ser inbjudande ut. Frågan är hur i hela friden man ska kunna få en halv låda After Eight att förbli en halv låda After Eight och inte förvandlas till en tom låda After Eight tills ikväll då vi får fler gäster. Förslag?

Saker vi skippar

Idag är jag sinnessjukt, illamående trött. Mitt barn bökar, stökar, simmar, busar och dansar macarena nätterna igenom så att det är omöjligt för andra i samma kropp att få ro och kunna sova. Och skippa "vänta bara"-snacket, tack. Jag är trött nu, och det är det som räknas nu. Överlag inför vi härmed regeln att "vänta bara"-förståsejpåarsnack är förbjudet.

Dagens preggonews:

Då Omppu hickar, vilket sker ofta these days, känns det som elohiiri i magen. Så nu vet ni det.

Hej sa ett Äpple

Familjen har utökats och nu är vi kompletta. För nu kommer vi med iphone. Iphone, ipad, ipod och macbook. Och världens bästa äpple i magen förstås.

Dagens mysterium och ett restaurangäpple

Plötsligt, när jag minst anade det, det kom världens fetaste fluga och satte sej på min datorskärm. Out of nowhere. Jag menar, jag har inte ens vädrat idag. Wtf? Alla drar en djup suck av lättnad efter denna hisnande information. Denhär näsan vädrar verkligen en nyhet på långt avstånd.

Igår drog jag och Omppisen ut på sopplunch tillsammans med Krista, Camsan och hennes fina filur. Vi var kanske aningen övertaggade.

På kvällen gick jag och Samsan till en av kvarterskrogarna på middag, lika taggade då igen. Vi gillar tydligen att äta ute i denhär familjen.

Nu blir det lite jobbhelg för hela slanten. Sköt om er, livet är bra skört ibland.

Listan, iakttagelsen & dieten

Värsta effektivitetsdagen idag. Har hunnit
- boka plats på förlossningsavdelning (redan? I know! Men det sku liksom göras nu)
- jobba
- vila
- föra ett stycke telefon åt ett stycke sambo
- luncha med ett stycke sambo
- handla i Sello
- vila
- jobba


I Sello var det bara gravida och mammor lunchtid. Ja, och några pensionärer. Mest gravida (och) mammor  faktiskt. Jag var mao helt rätt kvinna på rätt plats och var i sanning nöjd med mej själv för att ha prickat rätt gällande moderskapet åtminstone då jag handlar i Sello.
Sello är ju på det sättet tacksamt att där finns en massa stolar och sittplatser överallt ifall man sku få för sej att vilja svimma eller annars bara känner sej ganska yr. Det bästa med detta låga blodtryck är ändå dieten: enligt läkares ordination ska jag alltid ha salmiak eller lakrits i väskan och kasta in ifall jag känner mej det minsta yr, eftersom det verkar blodtryckshöjande. Snacka om tacksam preggersåkomma!

Saker som får en att ifrågasätta

Telefonkö. Det kan man ju ännu leva med. Men Eine kleine nachtmusik* spelat 1-2-stämmigt (!) på nån slags plingplongsynth** (!!) som väntmusik. Det smärtar mej att detta (förhoppningsvis, om telefonkön tillåter) kommer att vara stället där mitt barn skall se dagens ljus. (som om förlossning inte vore smärtsamt enough).


Edit: okej, den helt supervänliga och trevliga barnmorskan i andra ändan av tråden vägde upp det dåliga humöret som telefonmusiken lyckats bygga upp. All is well.


*lilla döden
**stora döden

I brist på bröd & dagens Äpple

Denna regndag till ära har jag plockat fram mina Kivi-ljuslyktor från Iittala anno 1997. I koboltblått. Ja tyylitaju myydään kympillä. (ja, det var faktiskt mode då.) Men i brist på domdär gråa, snygga får man ta vad man haver i skåpen. och i hemlighet tycker jag inte att de ser så dumma ut där i hörnet.

Välkommen till 1990-talet!

Och så har vi ju Pävän Omppu:

Sjukt bra bildkvalitet som vanligt.

På repeat

Återkommande diskussion i vårt hus gällande barnnamn:

Han: Zlatan!
Jag: NEJ!

Konstruktivt. Till råga på allt fick vi ett foto från ultran där det tydligen "ser helt ut som om Omppu sku sparka en fotboll"*. Pffffff är mitt svar på den teorin.



* vi undviker tankekedjan "en fotboll = jag", om inte annat så helt för husfridens skull.

Moderskänslorna

Preggerspreggerspreggers. Men hörni, bear with me, det är ju faktiskt sjukt stort för mej. Rådgivning och ultra denna vecka. Man blev ju liksom sjukt stolt över att vårt barn har ett mycket taktfast hjärtljud (lite som en discomaskin där faktiskt), är exemplarisk i sin växtkurva och på alla sätt jättefin. Ba ååh, den har ju alla inre organ och alla hjärndelar och sparkar och viftar och simmar runt som en atlet (obviously en gen som inte kommer från mej). Sanna, stolta moderskänslor över ett 325-grams foster. Jo hej.

Denna dagen ett liv, del 1044

Nä hörni, jag satt just och grät en skvätt över mitt notskrivningsprogram. Tårar. över en skitgrej. Det är inte okej, det känner jag starkt.

Kundservice x2

Ibland blir man ju förvånad. På det trevliga cafeet var kundservicen lite, ja, speciell imorse.

Jag: Kan jag få en glutenfri frukost?
Han: Ja, vi tar bort brödet då
Jag: Ja, och myslin...
Han: Myslin också?
Jag, ljuvt leende: Jo. (ba duu-uh)
Han: ska kolla... ja, alltså vi har nog glutenfri toast, men den är inte god. Vill du ha iallafall? (ba eh? bra försäljningstrick!)
Jag: Nå, ja, humm... okej men jag tar toasten iallafall. Living on the edge liksom.

For the record: toasten var inte alls dålig, helt vanligt, alldeles godtagbart gott glutenfritt bröd. Synd att jag tappade ena skivan på golvet. I övrigt var frukosten mycket oprisvärd.

Sen skötte jag ett länge uppskjutet ärende med DNA. Alla vet ju att deras kundservice suger musten och lusten ur allt levande. MEN: Än är inte undrens tid förbi.
Telefonkö för svensk service: ca 0 sekunder. Mycket trevlig och artig ung man på tråden. Hjälp fanns att fås genast. Nemos problemas liksom. OCH, en halv timme senare ringer telefonen: Ja.. det var från DNAs kundservice här hej, du ringde för en stund sen. Jag ville bara kolla en grej med dej, så att det säkert blir rätt här. Man ba V-A-H?

DNAs kundservice - trevliga caféets kundservice 1-0.

Ibland blir man i sanning förvånad.

Överraskningen

Nu har jag bott här hemma i en vecka, men det var först igår jag märkte det - den stora överraskningen. Det var som ett vardagens underverk, ett sant mirakel: Min sambo har städat mikron! Ett år med kvarblivna rester av sprängd leverlåda är till ända. En ny era har inletts.

Man är sig själv trogen

Deadline imorgon och jag har precis börjat skriva. Det kunde ju vara värre, typ deadline idag och jag börjar skriva imorgon. Men iallafall. Preggers or not, vissa saker ändras inte. Nog fan är det konstiga tider.