Årskrönikan

I ett nötskal: mycket har hänt. Jag har: varit i Indien, fyllt 31 med pompa och ståt, bakat macaroons med mycket möda och stort besvär och framförallt många goda skratt, träffat mitt livs man, blivit gravid, umgåtts med vänner, rest till Portugal, varit på operafestspel, blivit sambo, bott en månad i Åbo, dirigerat över 10 konserter, jobbat med en opera, köpt en barnsäng, läst för få böcker och blivit magister. Bland annat.

Efter detta överraskningarnas år känns det lite lönlöst att ens försöka föreställa sej vad år 2012 kommer att föra med sej.

Hinderbana för höggravida

Storm i Maxmo. Men man är ju inte sämre än att man bygger en övergång av det man hittar då bron blåst bort, så att man ska komma sej till bastun för lite bad. Lite spänning ska man ju också ha, så efter badet låser man helt enkelt in samtliga telefoner, nycklar samt den icke-gravidas alla kläder och skor i bastukammaren, så att den höggravida får ge sej ut på äventyr för att hitta extra-nyckel eller verktyg för ev uppbrytning av dörr. Fint med isig hinderbana; då får man ju krypa framåt! En extrabekväm ställning för magen. Som tur hittades extranycklar och jag kunde som en vinnare krypa tillbaka för att hjälpa sambo i nöd.

Hur det går till då jag garnerar pepparkakor

Man ska ju bli mor, och till mödrars uppgift hör att kunna baka pepparkakor. Alltså är det hög tid att lägga in ett kol på denna front. Men! Utfärdar härmed ett varningens ord åt alla (ovanare) pepparkaksbakare i varje hem och hus: börja aldrig med glasyr. It's messy business, I tell ya. (måste jag alltid vara så jävla ambitiös i allt? sku det inte ha räckt med själva baket första gången? Men nej, man ska bli bäst på garnering också tydligen.) Glasyr was indeed everywhere (ni som kan erinra er färskostfingerepisoden: Det var lite som den, men i några 10-potens), förutom på pepparkakorna då, förstås. Mitt pepparkaksbaksförsök (av färdig deg, såklart. Låtom oss inte ta i alldeles för mycket här) blev en spännande historia. Första plåten gick i roskis direkt, eftersom jag hade fått för mej att pepparkakor nog ska vara minst 10 minuter i ugnen, kanske 15, vilket resulterade i en plåt skrynkliga, pulveriserade negerpeppisar som mest luktade illa. Andra och tredje plåten resulterade i mycket tjocka pepparkakor (jag sällar mej till skaran som hejar på tunna pepparkakor) och fjärde och femte plåten blev helt okej, även om några blev så tunna att de hamnade i den sk toleranspepparkakshögen, där en arm eller ett huvud för lite inte spelar så stor roll. Ett andra varningens ord gäller förresten temperaturen: det är sjukt hett att baka pepparkakor! Lönar sej mao att strippa innan man börjar baka så att det inte droppar svettpärlor från överläppen rakt på de färska läckerheterna.

Fas ett av baket (kavla ut färdig deg, lägga på plåt, grädda) lyckades ju någorlunda bra ändå och jag inledde käckt och lite kaxigt fas två: garnering. (Jag menar, det var ju ändå sist och slutligen ganska enkelt med fas ett, speciellt efter att jag luskat ut hur mycket man ska kavla för att få bra tjocklek samt räknat ut att man ska ha peppisar i ugnen ca 5 minuter. Att ta en titt in i ugnen då och då är heller inte helt fel) Föga visste jag om avancemanget i svårighetsgraden till fas två. Lite glasyr på dethär and we have a winner liksom. Men man ska ju aldrig ropa hej. Glasyrhelvetet ville ju inte stelna och de första försöken till garnering ledde mest till utrop som Wtf? What? Hur? Vad? Nej! och Skit!
Fas två var minsann en jobbig fas. Eftersom jag inte är typen som genast lägger ner stridsyxan och medger förlust, blev det efter wtf?-känslan mest en fars som resulterade i att jag stod med min glasyrpåse rinnande överallt och asgarvade för mej själv i köket. Alltså: note to self (och andra): detdär med att man ska klippa ett litet hål i påsen. Det stämmer. Det ska vara mikroskopiskt litet.

WTF? Mkt klottigt dethär med glasyr.
Beter sej helt hursomhelst och rinner
all annanstans än på peppisen.

Att skriva ett H var i sanning överkurs.
Lägg gärna märke till det avhuggna,
tillbakalimmade huvudet.

Svartbrända fötter med darrig handstil
vittnar om en viss glaseringsovana.

Dethär med att beräkna utrymme för
namnet Sami var i särklass svårt.
Räddade situationen med Han.

Skam den som ger sej! Det blev ju peppar-
kakor till slut, även om glaseringen
ser ut som en 5-årings.

Man kan lugnt konstatera att ei mennyt ihan kuin Strömsössä.

I Julklappssvängen

Gravidvarning: ointresserade kan sluta läsa nu.
Efter att ha sprungit på förberedelsekurser till höger och vänster kan man bara konstatera att vi nu är så förlossningsförberedda vi kan bli. Experts on giving birth - in theory liksom. Måste dock säga att Storkboet hittills enbart har visat sig från en ytterst positiv sida, och inte gjorde de oss besvikna idag heller på förlossningsplaneringssamtalet. Lilla Omppeluren har dock bestämt sej för att husera fel väg och ligger nu med rumpan ner, vilket ju inte alls har ingått i planerna, så nu önskar vi oss en sväng i julklapp. Dyk Omppu, dyk! Inte att undra på att det trycker i bröstet och att det är tungt att andas då man har ett huvud i diafragman, rakt uppe i mellangärdet och att det hela tiden känns som om nån sku sitta rakt på urinblåsan, för det är väl just det den gör. Som tur har vår gängliga krabat ännu några veckor på sej att göra en helomvändning och vända nosen mot utgången. Att ljuset i tunneln kommer från mammans underliv känns både lite äckligt och lite fascinerande på samma gång.  Med tanke på att vi har gjort mycket i bakvänd ordning är det kanske inte så konstigt att vårt barn är kärringen mot strömmen innan det ens har fötts.

Torken

Det blev visst bloggpaus. Under tiden bykade jag pyttesmå kläder och insåg att jag har nått den punkt då jag förbannar varje gång jag måste plocka upp nåt från golvet eller sätta på skorna, för att inte tala om att lacka tånaglarna. Och lilla Omppisen ja, den blir riktigt nervös varje gång den trycks ihop till ett platt babykuvert pga vardagssysslor som skopåläggning.

Många små kläder på tork.

Små, små strumpor

och en liten huppare.

julstressen

Hinner inte äta, vila, städa, greja. Måste rita. Rita? Man ba eh? Sen när ritar jag? (alltså jag kan ju klippa och framförallt limma saker, men rita? didn't think so)  Tydligen sen i förrgår*. Här har man gått ett helt liv och trott att man inte kan rita, och så plötsligt en kulen kväll märker man att åhå, jag kan ju visst rita! Tar därmed igen en livslängd av ritande och tror nu att jag äntligen fattar vad denhär julstressen riktigt går ut på. Det måste vara alla ritande peeps som har det värst: jag menar hur ska man hinna rita allt klart innan julen?


*spoileralert angående vissas julkort...

Dagens:

Idag har jag satt handen rakt i mögel, stigit på det enda stället i lägenheten där man inte skulle stiga, dvs rakt i sågspånshögen och köat på posten med alla andra töntar som skickar sina julkort i sista minuten (kom in, såg människomassan, tog kölapp. Just då betjänades nr 142. Jag hade nr 198. Ett sant nöje för kissnödig, höggravid kvinna. Det är i stunder som dessa som mitt barn, till sin mors stora glädje, alltid bestämmer sig för att göra några extra stretchövningar) En riktig höjdardag.

En julsaga

Medan de övriga tomtarna fortsatte sitt eviga pysslande i hem och hus, mättade vi våra magar med några friterade julstjärnor och åkte sedan ut på roadtrip i den nattsvarta och regniga decemberkvällen. Med oss hem kom något riktigt riktigt fint, som vi begrundade i våra hjärtan och kände stor lycka över att snart få ta i bruk.

Den händige Mannen skruvade...

...och plötsligt var vi med detta!

Omppeluren har fått en alldeles egen säng*! H*n fick också något annat på roadtripen, men eftersom varje julsaga har en cliffhanger, får ni beundra det då det är installerat och klart.


*som snabbt blev förvaring för bl.a. Clas Ohlson-broschyren, men det är en annan historia.

Pysselbloggen

Alltså sanslöst så det pysslas i kojor och slott i Svenskfinland. Varje bloggare pysslar så att fingrarna blöder, verkar det som. Själv har jag detta år varit mer modest på pysselfronten, men beslöt mej ändå för att idag slå till med att baka några julstjärnor. Men nu är det nu självaste f*n att det tycks gå att misslyckas med dem år efter år. Läs själva här, julstjärnebak anno 2009. Exakt samma fenomen i år: friterade, superflottiga julstjärnor av färdig deg som är totalt omöjlig att handskas med. Man blir ju trött på allt pysslande med mindre.

Det finns en första gång för allt

Idag väcktes jag upp från min tupplur med orden "Vakna! Damernas världsmästerskapsfinal i innebandy kommer på tv!". Det är minsann första gången jag blivit väckt med de orden.

På preggofronten en hel del nytt

Har gjort i princip enbart babyrelaterade grejer idag. Rådgivning, Storkboets legendariska förberedelse, del 1, och vagnshopping. Som plus lite babyklädsuppköp på kvällskvisten. Dagens största behållning är väl att vår lilla Omppelur är lång som en stång och smal som en pinne, men växer bra och som den ska, min lilla mage till trots. (alltså längden är betydligt över kurvan, vikten strax under. Därav det enorma trycket kring mina lungor; den stackars ungen har trångt med utrymme för sin gängliga kropp) Omppelurens mor befinner sig exakt mitt på de flesta kurvor, på viktkurvan strax under. Är ett medelmåttigt underverk. Rådgivningstanten kollade alla värden och frågade mej om jag idrottar väldigt mycket. Jag släppte ett skratt som svar. Hon såg ut som ett frågetecken och förklarade vidare att idrottare brukar ha sånahär värden. Beslöt mej för att vara brutalt ärlig och svarade nej, har aldrig idrottat. År 2005 motionerade jag, men that's about it. Då blev tanten lite upprörd och tillade på skarpen att alla väntande mammor måste motionera för att hållas i skick och för att uppnå bra värden. Mhm, svarade jag till det.

Storkboet var givetvis sanslöst spännande. Ett tiotal likblekt rädda blivande föräldrar i ett trångt rum, en barnmorska med en dockbebis med navelsträng och moderkaka och ett plastbäcken i högsta hugg. Det var dock betydligt trevligare än jag vågat hoppas på. Behövde fälla nån tår av nervositet igårkväll och ha lite  nervositetsmagknip hela dagen idag, för säkerhets skull. För att säkert hålla spänningen uppe hela dagen måste vi gräla lite i bilen påväg dit också, för att det inte skulle kännas helt för bra för att vara sant. Väl framme verkade avdelningen helt okej, barnmorskan helt saklig och trevlig, och efter hennes genomgång kändes det faktiskt inte som en dödsdom att behöva föda barn. I slutet av den 3 timmar långa kursen (!!) var vi båda ovanligt överens om att inte bli kvar och titta på den legendariska förlossningsvideon, utan att istället fara därifrån med bra fiilis. Enkelt dagens bästa beslut. Efteråt förtärde vi en lyxmåltid på McDonalds och tyckte att det nog ska bli bra dethär med förlossning, trots allt. Speciellt Samsan tyckte att det ju inte verkar så jobbigt detdär med att föda barn. Mhm, svarade jag till det.

Det börjar på G och slutar på -ala

Nu e det Fest! Bileet. Gala. Woohoo! Ser nästan lite ohälsosamt mycket fram emot att plocka fram lösögonfranslimmet, plattången och festsmyckena, meikka och keikka och göra mej fin inför ikväll. När får man börja laga sej?
I samma veva måste jag nog passa på att gå ut med en uppmaning till mina peeps: Ordna fler fester! Mitt liv har varit alldeles för festtorftigt denna höst (jag menar, jag har inte använt taggen i sus och dus en enda gång här på bloggen i höst, which kinda says it all.) Men ikväll smäller det! (att jag antagligen kommer att bli trött där kring 22-snåret och vilja gå hem under täcket är en helt annan femma. Uppladdningen är halva grejen. Kännijännitys, ni vet. Fast utan Känni denna gång.)

En söndagsreflektion

Saker som är ganska opopulära i vårt hushåll:

- Då sambon åker på resa, stiger upp kring 4-snåret och far iväg till flygfältet, men glömmer att stänga av det extra alarmet som han ställt in och lämnat i tamburen ifall han skulle råka försova sej, så att jag får vakna igen kl 5 och försöka klura ut a) vad fan det är för pip? b) varifrån alarmet ens hörs? och c) var jag är?

Låt mej upprepa: inte så populärt.

Klädselproblematiken

Medan det storligen våndas i kojor och slott angående bloggalaoutfit, riktar jag själv blicken söderut och konstaterar lugnt att Omppeluren har löst problemet åt mej. Jag har exakt 1, en*, outfit som passar denna kroppshydda. Tänkte dock trotsa alla tyngdlagar och balansproblem och iklä mej högklackat galan till ära. Nån måtta måste det ändå vara på preggoanpassningsfronten.



*min Sambo frågade älskvärt då jag nämnde detta för honom, men, vi har väl inget tält? Bara för den kommentarens skull tänker jag vara extra het i kalaskulefodralet.

I väntans tider

Julen nalkas! Alla är glada! Den som är gladast är den som har en Salmiakkalender!

Uuh Salmiak!