Morsdagstjuvstart

Min son är en konstnär!

 Okej, så dethär med moderskapet har ju sina goda sidor också. Som att få delta i morsdagsfrulle på dagis, bli överräckt en ros och ett konstverk av sin son och sådär. (även om han var minst intressead av alla att ge sitt kort till sin mamma).

Han var också minst intresserad av alla att hans morsa skulle sticka iväg. De andra barnen grät hjärteskärande mamma pliis gå inte ännu, medan min son nonchalant ryckte på axlarna och sa whatever då jag försökte vinka ett kärleksfyllt hej hej, mamma går nu och sprang sen sin väg.

Jag var alldeles rörd redan av blotta tanken på att få gå på morsdagskaffe till dagis, sov oroligt och var för en gångs skull inte ett dugg irriterad på att Emil igen vaknade alldeles för tidigt.

Min son har kaverin!

Dessutom gick en av mina moderskapliga önskningar i uppfyllelse igår. Då jag hämtade Emil från dagis  kunde jag läsa på den dagliga hälsningslappen att Emil, för första gången, har haft kompisar på dagis. Hur tre stycken 1-åringar nu sen leker tillsammans är en tolkningsfråga, men ändå.


Av de tusentriljoner grejer jag kan sätta tid på att oroa mej för, är detta en av dem. Att Emil inte skall behöva vara ensam, utan få åtminstone en vän. Obetydlig grej för universum, gigantisk för Emil (och i dethär skedet främst för hans mamma).