Upplysningen och ett tips

En notering: om någon tror att det är dyrt på Helsingfors-Vanda flygfält så har ni kanske inte besökt Gardemoen i Oslo? (Och alltså, det ÄR ju dyrt på Helsingfors-Vanda, men liksom, SHIT så dyrt på Gardemoen!) Årets felbeslut var ju definitivt att snåla på Gran Canaria då salladen kostade 5,75€, för i Oslo kostade den ju 15€.

Kände starkt att jag behövde upplysa er om detta. Också för att jag behövde ta paus i min bok (okej, tekniskt sett Johannas bok, men som jag läser) pga pinsamt offentligt asgarv. Så efter upplysning följer tips: läs Minkriket av Karin Erlandsson! (För en med djupa, om än lite avlägsna, rötter till regionen och sådär, känns den extra bra.)

Under

Idag blev jag bländad och måste kolla två, ja tre gånger för att tro mina ögon. Helt oförberedd såg jag den vita tomheten stråla framför mina ögon. Nej, det var inte ljuset i tunneln, det var nästan (för en livslevande mor mitt i livet) något ännu bättre: Botten på tvättkorgen. 

Det var i sanning ett vardagsmirakel.

Robot moves

Alltså detta med att träna lite (för) sällan, och framförallt den obarmhärtiga träningsvärken som uppstår efteråt. Det är nåt skönt och lite rättvist med hela den grejen. Att man måste röra sig som en ålderstigen robot, som bevis på negligerad fysik. 

(Men allra mest gör det bara jäkligt ont)

400 frågor

Det sägs att ett barn i 3-årsåldern ställer ca 400 frågor om dagen. Pfffft. 400 räcker ju ingenstans, känns det som. Varje gång (eller okej, varannan, minst) Emilius öppnar sin lilla sockersöta mun kommer det en fråga.

Exempel på konversation vi hade igår vid middagsbordet:
- Mamma, vad är det där?
- Det är en boll
- Varför är det en boll, mamma?
- För att den är rund. Sådär ser bollar ut
- Varför är den rund mamma?
- För att den inte har några kanter
- Vad är en kant, mamma?
- Nå, ett skarpt hörn
- Varför säger du skarpt?
- För att det heter så!
- Heter... Varför heter du mamma?
- För att jag är din mamma, käraste barn
- Varför är jag ett käraste barn, mamma?
- För att jag älskar dej
- ... men varför älskar jag pappa då, mamma?
(vid dethär laget har jag börjat tröttna "lite" på frågeregnet)
- Nå, för att han är din pappa. Man brukar älska sin familj
- Varför har vi en familj?
- Nå, för att vi hör ihop.
- Vad är det?
- Nå, att vi är ett gäng som bor tillsammans, typ. Och tycker om varann. (Liksom, vad är en familj egentligen?)
- Varför bor vi i Esbo?
- För att vi bor här. PUNKT.
- Men varför heter det Esbo, mamma?
- DÄRFÖR att det heter så. Ät nu.
- Varför äter vi mat?
- ÄT!
- Men varför äter vi inte bilar, mamma?
- ÄT DIN MAT!! (och var tyst ens en frikkin minut, pliiis)


(alltså jag ogillar skarpt uttrycket "låt maten tysta munnen", men ibland, ibland, vore det faktiskt inte så dumt!)

Vad vi gjort

Livet är ju faktiskt inte ett enda långt jäkla bullbak, det är det ju inte. Så vad vi annat har gjort sedan bullbaket? Nå, vi har jobbat, jobbat, varit på dagis, lekt, busat, varit trötta och sånt. Sjukt spännande liv. Jag köpte mej nya slalomboots, Emil fick en slalomhjälm, jag förlorade en bitter Trivialmatch, vi åkte till SnadiStadi, jag käkade lyxfrulle på Ekbergs en söndagsmorgon och idag har jag gjort 20 armhävningar. Till exempel en sådan sak är ju verkligen värd att noteras i annalerna för framtida forskning. 20 armhävningar är minsann rekord för denna svaga lilla kroppstackare.

Uuh uuh vi är så sjukt sportiga, min son och jag!

Blodtrycksmedicinen

Ifall man lider av lågt blodtryck kan jag starkt rekommendera bakning i sällskap av 3-åring. Blodtrycket rusar iväg som

blixten direkt vid start. Funkar varje gång. Se det som ett tips. 

Bör påpekas att Johanna fungerade både som eminent sällskap (jag och Emil) och som blodtryckssänkande faktor (jag).

Bildbeviset: 

 

Våndan och allt det där

Ibland slås jag av en förlamande ångest över världsalltets grymhet. Och då tänker jag mest på allt det som ligger närmare till hands. Mobbning, kränkningar, rattfyllon som kör över barn, pedofiler som jobbar med barn eller barns hobbyverksamhet, droger på skolgården... Ja, tanken skenar (och då har jag inte ens börjat tänka på fattigdom, hungersnöd, krig och tanken på att vara på flykt från sitt hem, sitt land, ännu). Jag vill, likt Malin, flytta till en skogsgrotta med min familj och skydda mitt barn från all denna grymhet. I en skog där barn får vara barn, människor får vara sig själva och alla är snälla med varandra.

Att man kommer levande, stark och någorlunda hel genom livet är ett mirakel.

Bäst att tänka på trevlig middag med finaste vännerna ikväll, Gran Canaria om tre veckor och Ruka om nån månad istället. Myset med busungen som vill sova tätt intill och alla de roliga grejerna vi gör med vår familj. Sådärja, känns genast lite bättre.

Hej 2015!

Jajjamän, årets första inlägg!

Och vi inleder lagom lättsamt med något utseenderelaterat, nämligen smink. Tror jag aldrig bloggat om smink förut så jag antar att det är dags nu.

Barn är ju ständiga glädjekällor och vår 3-åring är ju inte sämre än att kunna leverera brahet efter brahet. 

En helt godtagbar orsak att rengöra penslar och sånt. Tack för den, min son. (Hej, man får skylla sig själv när man a) lämnar sitt smink framme och b) lämnar barnet utan uppsikt i ca 3 minuter)

Bra grej att sparka igång bloggåret med.

Årstiderna kommer och går

Jag lägger min lilla (ilskna och ganska pigga) son för en dagslur. Sen, när vi väl ligger där och jag borrar min näsa i hans nacke, känner jag doften av pepparkaka, julskinka och kallt ylle från pulkåket. Och tänker på hur jag i somras lade en unge som doftade ketchup, sand och solvarm hud.

Vår son - en sann årstidsindikator. 

Julkul

Emil, yngst i kusinskaran, stiger först upp från matbordet och försvinner till leksaksbilarna.

H: Emil, ska du ha mera mat?

Inget svar.

H: Emil, vad gör du?

Inget svar.

H: Emil, dom andra äter nu pepparkakor till efterrätt.

E: JAG KOMMER!!! Påföljt av Blixtsnabba små steg som närmar sig köket. 

Juletid

December bara svischade förbi, hann ju inte ens blogga. Plötsligt var det julafton med pulkbacke, julbastu, massa god mat och julklappar. Att få se de tindrande barnaögonen, det är nåt alldeles speciellt med det.

December då? Var en bra månad, om än lite stressig. Nådde nåtslags Carpe diem-tillstånd som ej har velat lägga sig och har försökt karpa dagarna så gott det nu går. Fortfarande känner jag stor tacksamhet över att få leva detta jordeliv här och nu. 

"Och jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor så länge vi är här."

Medelst denna strof ur Koppången säger jag härmed God Jul.

Juleföljetången, den absolut sista delen

I många år har ni fått sitta och spänna er. Med lite pirr i magen har ni funderat och undrat. Och bloggen har troget, år efter år, levererat en ny del i serien Hanna bakar jultårtor. Serien, som med åren har blivit en populär och uppskattad tradition för oss alla, har fungerat som en utmärkt stämningsspridare såhär i karga juletider. Men nu har producenten å det bestämdaste satt ner sin fot och den folkkära serien läggs nu ner.
- It's the end of an era, konstaterar Bagar-Hanna vemodigt.

Efter årets fiasko; extremt torra, smaklösa OCH flottiga stjärnor (något man kunde kalla en synnerligen intressant kombo) (ej penslade med uppvispat ägg) är det bara att konstatera fakta: det är fysiskt omöjligt att baka goda, glutenfria julstjärnor.

Huruvida det omtyckta bakverket har en framtid i glutenfri variant är nu ovisst. Bakom nedläggningen ligger inget fuffens eller hard feelings för någon av de inblandade.

- Det är nu helt enkelt dags att gå vidare, säger Bagar-Hanna småkäckt. 

- Visst känns det vemodigt att det skulle sluta såhär, men serien har gett mig mycket och jag är glad att jag fått vara en del av detta härliga julstämningsteam. Vem vet, kanske blir det något helt wild and crazy nästa år, som t.ex. pepparkakshus eller annat knepigt.

Hur det blir med julstämningen hädanefter, ja det får framtiden utvisa. Vilka reaktionerna blir på nedläggningen vill man heller inte uttala sig om i detta skede. Den som lever får se.
Carpe Jul-diem.

Tidigare delar i serien kan man läsa här, här och här.

Kära lilla krumelur

låt dej aldrig bliva stur.

Ja se Pippi Långstrump, hon visste vad hon talade om. Härom kvällen, vid läggdags, då jag i vanlig ordning pajade barnet, pussade och sade mamma tycker om dej, tittade Emil på mej med sina blå ögon. Och svarade vetdu mamma, jag tycker också om mej. Jag e fin!

Käraste barn, må den känslan aldrig aldrig nånsin ge vika.

Ord som kommer ur min mun

När man enigt tänker att ursprungsplanen är "vi gör nåt enkelt, va?" Och den i nästa sekund mutetar till borde vi byta lite instrument? Om du först spelar lite fiol, för att sen bli om vi sen sku spela lite fyrhändigt piano och improvisera lite också och sen köra sångduett? För att avslutningsvis få höra mej själv säga jag kunde ju också spela lite gitarr! Ööh, SINCE WHEN?

Mycket förvirrande. Av alla instrument jag inte kan var det ju skönt att jag valde ett som jag åtminstone nångång har kunnat lite.

Blir i sanning ett intressant uppträdande imorgon.

Mvh,

Tränar gitarr så fingrarna blöder

Hej December!

Vi överlevde november! Jag firade månadsskiftet med att sova en lång natt. För en gångs skull kändes uppvaknandet helt okej (avskyr ju verkligen känslan av att ha uppväckts från de döda alldeles för tidigt) och tänker härmed fira december med att lägga mej i tid på kvällarna fler än en kväll denna månad. För att fira pigghet&december köpte jag bl.a. nya stolar till matbordet. Konsumtion, det är minsann svaret på det mesta.

Vi kör igång konsertveckan då. Onsdag i Helsingfors och lördag i Vasa. Två olika körer, två olika koncept. Kul på jobbet.

Love & Peace & tipp tapp!

Uuh uuh, jag är så pigg!