Årets sista

Vi firar sista dagen på detta glädjens år med att premiärpissa i vår nya WC (jag) och lära sej äta själv med sked (Emil). Rätt bra saldo tycker jag. Ha ett lyckligt år 2013 peeps!

Årskrönika 2012

2012, året då jag blev mamma, husägare, joggare och trött.

På basen av bloggen hände det överlag väldigt lite ickebarnrelaterat, och tröttheten gjorde att jag rätt sällan orkade vara särskilt lustig här på bloggen. (ännu mer olustig var jag nog IRL)

År 2012 kommer också att gå till historien som året jag gjorde fler saker för första gången i mitt liv än någonsin tidigare.

Januari:
Jag födde mitt första barn. Resten av månaden gick i en mammatöcken. Vi skrinnade, hade mycket besök, gick på fin 30-års brunsch och förundrades över livet och vårt lilla Omppelurbarn. Jag gick med en roskis till apoteket, sprang hem förbi en spårvagn och bytte mitt livs första blöja.

Februari: 
Det var mest kallt och livet snurrade kring mina bröst. Gjorde inte mycket annat än ammade. Åkte tåg med min son som kissade mej i ögat. Planerade namngivningsfest i sista minuten. Vår son fick en far (sådär officiellt) och ett Kela-kort. Var högst antagligen mest trött.

Mars:
Omppeluren blev en Emil Aaron. Jag bakade och planerade att printa väldigt mycket med den nya printern. Emil var en gosare av rang och jag gick på bal och dirigerade lite på en konsert. Filuren kom till världen och jag föll på några gamla gubbar i skidspåret i Ruka. Den fantastiska resan till Ruka kom att bli legendarisk, speciellt i klädväg. Den svarta fleecen är fortfarande ett ständigt återkommande objekt i våra diskussioner angående lämplig klädsel.

April:
Vi köpte oss ett litet parhus i Esbo (mitt livs första bostadsköp) och blev förortsföräldrar. Jag köpte mitt livs första crocs. Jag fick sånginspiration i Karis och dendär fleecen dök upp i våra diskussioner. Emil var glad och nöjd. Livet var ganska gott. Jag började jogga.

Maj:
Jag var väldigt trött mest jämt medan Emil var glad trots oförskämt lite sömn. Det som skulle bli vårt hems nationalrätt, Hot Domppare, tillreddes med facit på hand ganska sällan ändå. Jag åkte till Åbo på bal och vi spelade en del kort om kvällarna. Jag fixade lite på vår gård för första gången och märkte väldigt fort hur ogröna mina fingrar är. Jag joggade men kan inte säga att jag skulle ha gillat det särdeles mycket.

Juni:
Emilius var en glad prick medan jag i enlighet med årets tema var trött. Vi åkte till skärgården och jag klippte håret i Vasa. Vi hängde mycket på vår gård och sedan reste vi till Spaniens soliga land. Spanien-resan blev på alla vis sommarens höjdpunkt. Jag joggade mindre än planerat.

Juli:
Samppa fyllde år och sina ikämies-år till ära firade vi med fest och jag bakade mitt livs första gräddtårta. Vi målade i tamburen, gick på friidrotts-EM och jag köpte handdukar för 109 euro. Jag och Emil åkte till Maxmo och Sami och jag hade en diskussion om tältning. En dag åkte vi på familjeutflykt till Esbo skärgård. Joggningen blev plötsligt ganska kul.

Augusti:
Vi fortsatte semesterfirandet och inredde vårt hem. Jag gav bort pengar åt Helsingfors stad och var sådär allmänt litelite mindre trött än tidigare. Emil lärde sej sitta på pottan och var i elden hela tiden. Vi beslöt oss för att införa godsaksregler. Jag fortsatte joggandet, dock på sparlåga.

September:
Vi gick på bröllop i Kristinestad, på 60-årsfest i Kotka och försökte sluta svära. Fixade en spisfläkt och Emil åt mycket gröt. Jag bevistade musikhuset och shoppade mycket på 22 minuter. Samsan gjorde en rolig affisch och jag åkte illaluktande spårvagn. Jag glömde liksom lite bort att jag ju brukade jogga.

Oktober:
Jag besökte Gardasjön i Italien och höll väldigt mycket på med körrelaterade saker. Åkte till Joensuu för första gången i mitt liv. Sami hade pappamånad och vi drällde här hemma alla tre. Emil hade en kortare sova-bra-karriär på gång och var överlag en rolig och glad prick men jag var fortfarande ganska urvridet trött.

November:
Det var lite inspirationslöst i början av månaden och Emil höll mej igen vaken om nätterna. I slutet av månaden var det utan att överdriva sinnessjukt mycket körfix. Jag pysslade ett farsdagsalbum och första snön föll. Jag skottade "självmant" snö för första gången någonsin. Jag ställdes öga mot öga med mitt livs första musproblem då skraplandet på vinden gjorde sig gällande. I slutet av månaden deltog jag i mitt livs första korrekturläsningsorgie. Jag slutade amma och tog åter fram den svarta fleecen.

December:
Det pyntades för julen och Sami lyssnade kanske 7 gånger på Finlandia på självständighetsdagen. Jag dirigerade lyckade konserter och plötsligt lärde sej Emil att både krypa och gå med stöd. Han rojsade och härjade nätterna igenom hela månaden men var sedvanligt glad om dagarna. Jag försökte hinna pyssla och plötsligt var det julafton. Jag firade jul i mitt eget hem för första gången i mitt liv och hade mitt livs första julgran. Var *väldigt* irriterad på allt det sömnlösa och december blev således en av de tröttare månaderna under detta trötta år.

Ja, kära vänner. Ett händelserikt år minsann. Det finaste, mest fantastiska och samtidigt tyngsta någonsin. Jag hoppas innerligt att nästa år blir ett lite piggare år.

Nu är julen slut

Vi firade mysig jul,
det var riktigt kul.
Många klappar och mycket mat
sen diskade vi många fat.*
Emil han fick allra mest
och tyckte julen var en fest.


Julen när den är som bäst.

*okej, tekniskt sett var det mamma som diskade. Men jag var med i andanom.

Jul"städningen"

Bra med hjälpredor när man städar. Åtminstone är hjälpredan bra på att städa fram.

Santa's little helper?

Hjärnan, hallå!

Alltså ibland. Ibland fattar inte jag hur min hjärna riktigt fungerar.
Exempel:
Det är ganska tungt med jobb & ett litet barn som sover ganska sällan och ganska lite. Jag har så att säga väldigt lite egen tid. Då föreslår min hjärna följande:

- vi lagar väl egna julkort i år igen, va?
- vi har ju inga julgranspynt, men det är väl trevligast med hemgjorda?
- vi har heller ingen julduk att kläda vårt bord med till julmiddagen. Kanske vi sku trycka ett eget mönster till en?
- det blir ju inte så mycket julklappar i år, men de vi ger, de lagar vi väl själva, eller hur?

Med ca en timme om dagen tid för dessa moment. Alltså Vad tänker jag egentligen?

Men nu har jag lagat alla julkort (heads up peeps, de är knappast i er postlåda före nyår. så att ni inte har era hopes up för mycket) och vi har åtminstone 4 prydnader, snart 5 att hänga i granen (less is more eller hur det nu var) och julklapparna har jag tänkt att lagar sig själva medan jag vilar lite. Kan dock vara att jag måste lägga mej platt och köpa en duk från butiken.

Nerver av stål

Man surfar på bloggar och ser en massa fina DIY-projekt i kojor och slott. Så man tänker detdär kan väl inte vara nån raketvetenskap. Och så försöker man själv och sen ser det ut som ett lågstadiebarns slöjdprojekt i åk 3-4. Vad är grejen med det?

Försöker mej just nu på något som i sanning inte rekommenderas till personer med svaga pysselnerver. Det värsta är att jag inte ens är säker om det blir bra eller inte. Kanske blir det en resultatdiskussion här på bloggen senare.

Och angående sovande så fick vi en bättre natt inatt. Lösningen? Emil med mej i sängen efter kl 3 & gallskriksraivare, och Sami i badrummet*. Nöd föder kreativitet.


*det blir liksom too much för den lille nervöse nattmarodören med två vuxna i sängen så det är inte ett alternativ.

Roliga tips tas emot med tacksamhet

Om natten har varit vidrig (igen!* se-ri-öst.) då måste dagen bli bra och innehålla roliga moment. Såna är reglerna. För Annars.
Och roliga moment måste vara annat än köpa frimärken, skura ugnsplåtar, mejla och gå till parken. Förslag?


*eftersom dethär är min blogg får jag klaga litelite på att våra nattraivare är så oerhört tunga, långa och svåra. I en veckas tid har vi varit vakna mellan 2 och 5 på ett ungefär och Emil vrålar som stucken. Jag bär vyssjar pajar läser bok ger mjölk ger vatten ger tutten håller hårt i famnen låter honom krypa runt på golvet en stund, ja allt, men han bara vrålar. Till slut somnar han sittandes i min famn på soffan, där vi båda sedan tar nån timmes lur innan det blir morgon. Ingen är pigg. Emil är dock, otroligt nog, glad ändå. Vilket är annat än vad man kan säga om mej. Klagobrev slut.

Mammakänslor

1. Då man bakar muffins som blir fina till formen och smaken OCH man dessutom lagar frosting och lägger på lite strössel. Den känslan.

2. Då barnet vägrar sova dagslur och man själv har sjuttielva grejer att göra av vilka noll involverar barn i någon form. Den känslan.

Den blödiga

Jaha jaha. Nu har jag gråtit mej genom Sveriges tvs Luciaprogram. (barn som sjunger vackert. Min svagaste punkt i livet. Eller egentligen behöver dom inte ens sjunga så vackert, bara dom sjunger.). Men det var så Vackert. Och plötsligt hade Lucia blivit politisk. And I Love it. Love it love it love it. Det pratades om Lucias öde och om hatet i vår värld som fortfarande är vardag för så många. Det rappades till Bereden väg för Herran (så sanslöst bra grej att jag dör en smula), nya, coola arr av andra sånger blandat med traditionella (säg den som inte kan andra stämman till Gläns över sjö och strand! Some things never change) och Lucia var mörkhyad och Benny Andersson spelade piano (måste nypa mej i armen lite för att fatta att jag inte drömmer). Man ba ta mej i brasan så bra.

När man ser och hör sånthär, då är det tillåtet att stortjuta. Sån är regeln.

Att minnas:

Om man tänker koka ris i 45 minuter gäller det att ha tillräckligt med vatten i kastrullen. Annars blir det svart ris med en pikant smak (och stank) av rök.

Två bilder på mitt barn:

Jee snö!

Jee jag går alldeles själv med kärran!

Bönen

Idag hade mitt barn endast sovit 45 minuter då det började höras pip ur vagnen. Då satte jag mig ner och bad en tyst bön om att sonen skulle somna om. Ens en liten stund. Så att jag skulle få äta pepparkakor och titta på tv i fred en timme till. Plötsligt tystnade pipet. Ibland hör Gud bön.


Detta är nivån på orken under andra dagen av körkoma.

The K-Day*

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är ju Exaudios julkonsertdag, hurra hurra hurra!

Alla kipin kapin till Ekenäs kl 18 ikväll eller till Åbo kl 15 imorgon. Strålande konsert utlovas!



*ja, jag vet ju att konsert på engelska stavas med c, men the K-day står ju för Konsert-day!

Patriotismen

Såhär på självständighetsdagen hör det ju till att lyssna på en och/eller annan version av Finlandia med tillhörande hymn. I samma stund infinner sig naturligtvis känslan av ovisshet i det musikvetenskapliga hjärtat - när var det nu igen denhär var komponerad, 1898 eller 1899..? Så kollar man med Google och känner en liten, om än aningen grumlad, seger då man får reda på att det var år 1899. (jepp, detta borde varje finländsk musikvetare kunna baklänges i sömnen). Och sen fiilistelee man lite med de olika versionerna av den fantastiska musiken och känner sig smått fosterländsk. Allt medan man intar den finländska nationalrätten Havregrynsgröt till lunch. Så festligt har vi det såhär på Finlands egen dag.

Ljus och servetter

När jag var liten och vår familj skulle på bjudning hade vi alltid med oss ljus och servetter inpackat med nåt nätt lite band runt. Jag tyckte det var en pinsam och ointressant gåva och vi hade alltid samma sak med oss, år efter år.
Hemma här i vår lilla familj aktualiserades detta i helgen då vi var bjudna till våra grannar på glögg. Innan jag visste ordet av kom jag på mej själv att tänka ja, humm, ja kanske vi sku ge ljus och servetter?* Man ba w.t.f. Som tur kom jag på bättre tankar på direkten.

Ironiskt nog var det samma helg som jag tänkte ge bort ljus och servetter som min son lärde sej säga ordet kakka.


*alltså inget fel på varken ljus eller servetter, det känns bara lite väl mycket som en kombination av min mamma och år 1992.