Fattigmanspicknicken

Hur man vet att kraven inte är så höga: då det räcker med att sätta sej i varsin stol på terassen och dricka lite vatten tillsammans för att samtliga inblandade ska gilla läget.

Det överväldigande moderskapet

Hörni, dethär med moderskapet. Så himla uppochnerochhitochdit mest jämnt. Hela tiden nya insikter, nya lärdomar, nya aha-upplevelser, nya frustrationer. Under det senaste året har jag varit en känslomässig bomb nästan hela tiden, mycket just pga allt detta nya som levereras mig i fejset dygnet runt. Hela tiden ta ställning till nya saker som jag egentligen inte har en aning om men som plötsligt har blivit mitt ansvar.

För en som hade och har fruktansvärt lite förkunskaper om barn blir det på nåt sätt extra påtagligt med hur nytt allt är hela tiden. Vad ett barn äter, när ett barn äter och hur ofta och allt detdär med ammandet, när ska barnet börja äta själv?, grönsakspuréer och nyttig barnmat, hur man byter en blöja, blöjeksem, kakkakatastrofer, när börjar barnet själv meddela sina pottbehov?, klädstorlekar för barn: antingen köper jag kläder som passar när han fyller 4 eller sen passar dom bara två veckor innan de är för små, hur många par skor behöver en unge egentligen?, vetenskapen klä på ett barn: hur många lager ska man ha?, kurakläder och halare, och hur länge ska barnet ha napp egentligen? och hur ofta ska napparna kokas riktigt?, när man ska sluta med tuttflaska, dagis och allt vad det innebär, uppfostringsmetoder, dethär med det eviga nej-sägandet, alla sånger och cirkustrix man måste lära sej och ta till under kvällsgröten, logistiken! vem är var och när och barnvakter, olika utslag, magknip och annat hälsorelaterat, hur mycket mjölk ska en 1-åring få i sej?, hur man får ungen att öppna munnen för tandborstning och för att inte tala om allt sovrelaterat. Och alla införskaffningar sen! Vagnar och resevagnar och uv-skydd och uv-dräkter och bilstolar och sängar och möbler och leksaker och cykelstolar och cyklar.

Djiiisus, så det är så. mycket. Hela. Tiden! Ibland blir jag mäkta imponerad av mig själv och allt jag klarat av (istället för känslan av otillräcklighet, som verkar ha blivit ett normaltillstånd). Och fortfarande är mitt barn helt och glatt och skrattigt nästan jämnt och normal i utvecklingen.

Och allra mest överväldigande med allt detta: den gränslösa kärleken jag känner.

Surkärringen

Om vi tycker om att elever inte meddelar frånvaro/inhiberar 3 minuter före timmen? Jag skulle säga att nej, inte sådär hemskt mycket. Jag får sitta i mitt klassrum på en massa onödiga håltimmar, för nu kan jag inte mera dricka en endaste kaffekopp till idag. (och nej, man kan inte sitta i kafferummet utan att dricka kaffe. så är det bara.)

Mvh,
cynisk och bitter sånglärare

Lyxlunch i förorten

Ibland är livet faktiskt väldigt najs.

Den enes bröd

Seriös brödkoma på gång. Vi bakade ett bröd av färdig brödblandning, vilket ledde till denna kvinnas bråda bröddöd. Åtminstone fick jag dö absurt lycklig. (alltså: om ni nångång får en celiakiker på besök och inte orkar/vill/hinner/kan börja trixa med glutenfri bakning: köp dethär!) Och nej, detta inlägg är (tyvärr) inte sponsrat.

Före det hann vi vara ute på gården och hoppa i lite vattenpölar.

uuh uuh, jag är så målmedveten i min stora halare.

I saltgruvan

Hörni, det är bra fiilis i saltgruvan! (Samsan påpekade att jag typ enbart har bloggat om vårt barn det senaste året, vilket iofs inte är så himla långt från sanningen.) Nuförtiden tycks jag bara blogga om jobbet. Men om ni skulle ha mitt (mina) jobb skulle ni nog också vara lite till er i trasan. Under en vecka har jag fått lära mej en hel massa nya låtar och artister som jag inte ens visste existerade och så har jag druckit kaffe med trevliga kollegor (fatta! Jag har Kollegor!) och så har jag sjungit nån trudelutt själv också. (och photoboothat mej själv på jobbet) Och nästa vecka åker jag till Polen på arbetsresa.

Uuh uuh jag är en så glad arbetstagare!

Bra jobbtider nu hörni peeps!

På jobbet

Igår började jag på mitt nya jobb.

Elev: Är du liksom proffs? För E (som jag nu vikarierar) var ju det. Utbildad alltså.
Jag: Jo, jag är nog utbildad jag med.
Elev: Så du har ren gått ut gymnasiet?

Jag kände ju att det fanns gyllene chans att bara avsluta diskussionen där. Men kände mig också tvungen att svara jo och sen tillägga att jag efter det ju har studerat typ 10 år. Av någon anledning verkade det vara mindre imponerande.

På Emils jobb, alltså dagis, gick lämningen strålande idag. Han var så ivrig att springa in och leka och titta och peka på allt att han knappt hann vinka åt mamma.

All is good in the hood, med andra ord.

Gråten

Usch hörni, dethär med att lämna mkt olyckligt barn på dagis. Inte jättekul. Hade tänkt komma hem och jobba och förbereda kvällens nya jobb, men nu känns det onekligen som att jag kommer att ha vissa koncentrationssvårigheter. Hade definitivt inte planerat att mitt barn skulle gråta så tårarna sprutade vid lämning. (grät bara litelite själv då lämnat dagisgården. bara litelite.)

Dagiskillen

Spännande dethär med egen dagisryggsäck.

I övrigt grät jag en skvätt då jag såg Top Chef-finalen. Så himla fint då nån vinner nåt viktigt.

Dagisstarten

När vi inte leker i lådor och skåp, ja då börjar vi på dagis. Vår mjukstart har alltså inletts. Dessa två första dagar har gått jättebra, och Emil verkar gilla läget. Massor med nya leksaker och andra barn att pilla på, och nämnvärt intresserad av mamma har han nog inte varit. Ännu imorgon är jag med, och på torsdag får han vara där alldeles ensam i några timmar.

Med tanke på vår sons sociala läggning har vi hela tiden utgått från att det kommer att gå hur bra som helst för honom när det väl är dags för honom att bli dagisbarn. Han kommer att gå på dagis 3 dagar i veckan, varav två kommer att vara ca 5-6 timmar och en ca 7 timmar. I Emils grupp är de 12 barn i åldern 1-3 år. Ganska många barn, men åtminstone har jag på dessa två dagar fått känslan av att det ändå är hanterbart för ledarna. Emil är nästyngst i gruppen, men alla tre ledare konstaterade redan första dagen att han är "ganska högljudd" för att vara såhär liten. Jag ba mm, heh. Jag tycker det är skönt att han lärt sig gå och hantera en sked ens någorlunda behjälpligt, men visst är han en rätt liten dagiskille ändå.

Då vi promenerade hem tillbaka slogs jag av en olustig känsla. Dessa dagar vi nu lever är de dagar då vår lilla Emil är som mest oförstörd. Han har bara fått beröm och han har inte blivit utsatt får någon form av grupptryck, sociala koder eller regler för hur man skall vara. Han har ingen aning om att det finns saker som andra inte kommer att gilla hos honom eller att nån kommer att tycka att hans mössa är ful. Barn lär sig snabbt att anpassa sig och i bästa fall kommer allt att gå jättebra även på den fronten. Men en liten del av mej funderar ändå på hur det kommer att gå för vår lilla hjärtliga, oförstörda solstråle. Ve den som trycker ner honom, mobbar honom eller på något sätt förminskar vårt godtrogna och tillitsfulla barn.

Gubben i lådan

Vi vistas fortsättningsvis mycket i köket, jag och min köksslav:

Lycka & olycka

Igår hade jag ingen konsertsalsbokning för idag (man ba WTF?!)*, ingen pianist, tappade jag min telefon i husets roskis, köpte jag sneda ben till pianot och levde i tron att jag inte får lön för idag. (kanske ganska lätt årets hittills sämsta dag)

Idag visade sig konsertutrymme plan B vara ett bättre alternativ än tydligen obokade plan A, fick jag höra fina ord om mina pedagogiska gåvor och mitt ledarskap, mitt repertoarval samt beröm för min sångröst (ibland känns det faktiskt himla fint med beröm), fick jag reda på att jag visst inte behöver arbeta gratis och fick världens största leende av min son då jag kom hem samt världens godaste hemburgare av min sambo.

Känns ju liksom rättvist att universum ger tillbaka det hen tar och inkluderar ränta.


*borde ju dock inte förvåna en då jag meddelar min förman, som meddelar bokningsansvariga, som lägger in i datasystemet som en fjärde person ansvarar för och som slutligen ska kvitteras av fastighetsskötaren, att det eventuellt kan bli nån miss i kommunikationen där. Byråkrati at its best.

Barnarbetskraft

Låt mig presentera vår köksslav:

Det blir ju liksom jättemycket mera
plats i skåpet om man drar ut allt.

En sorts Zen

Läsare med gott minne kan erinra sig om att jag en gång i vintras skrev om ett länkzen, eller mest om avsaknaden av ett dylikt. Idag då jag sprang min lilla runda insåg jag till min stora förvåning att jag visst uppnått ett slags zen med springandet. Inte sådär att det skulle ha känts på något vis skönt, lätt eller självklart, tvärtom var det för det mesta tungt och jävligt, men i något skede under vårvintern beslöt jag mej för att hålla länkandet totalt fritt från prestationskrav. Jag behöver inte bli bättre, jag behöver inte orka springa mer för varje gång och jag behöver ingen som helst morot i form av olika lopp eller ens personlig uppföljning av länktider. Jag springer för att jag tycker att det är skönt att lufta av mej, för att jag anser att man måste sporta i någon form, för att orka, och för att få äta en massa gott utan att se ut som en valross förklädd till människa. Högst antagligen blir man bättre/orkar mer då man springer mer, men det är ingen morot i sig för mej.
Detta prestationslösa springande, det har givit mig ett zen och det känns ganska fantastiskt, faktiskt.

Det är mycket nu

Herrekyy, det är liksom fullt upp just nu.

Konserter, konsertresa, nytt jobb(!), dagisstart(!!), utlandsresor, arbets- och studieresor och hobbyer. För att nämna några moment som ska ske de närmsta veckorna. Plus allt detdär vanliga jobbaätalekastädatvättadiskalevavaraglad. När jag tar en titt i kalendern för april månad får jag lust att göra en strutsmanöver och bara gömma mej under sängen tills det blir semester.

Omotiverad bild på gulligt barn:

Påskfacit

I mitt tidigare liv fattade jag inte hur folk med småbarn hann med så himla mycket (obs! inget värde i att varken hinna med mycket eller lite. bara ett konstaterande). Nu fattar jag. Att ha barn är inte ett moment i sig, som jag tidigare tänkt, men man liksom måste stiga upp 06.45 och börja grejalekakokamatadiskatvättalekavarautehittapåvaragladleka. Sen bara rullar det på och plötsligt är klockan sovdags. Dethär är både en bra och en lite mindre bra sak med att ha barn.

Dethär har vi gjort under påsken:
- haft gäster. Kortväga och långväga och nattliga och gamla och unga
- ätit påskägg, påsktårta, pasha, pizza, påskalamm och det sedvanliga chipsgodisost
- varit på Högholmen. Det var spännande för samtliga utfärdsdeltagare
- socialiserat och umgåtts med våra familjer
- varit i parken
- varit på skumpa, vin & tapas ute bland vanligt folk
- varit i Kotka
- åkt pulka på isen i Kotka
- köpt&hämtat en cykelstol åt Emilius
- varit till IKEA
- inrett Emils rum med ett bord och två stolar
- grejat en myshörna i Emils rum (jag har sytt!!)
- varit på kirppis
- varit på länk
- badat bastu
- fixat en sned dörr
- fått våra fönster tvättade
- hört ordet "titta" ca 47564 gånger. Eller åtminstone så många gånger att mitt öra gått sönder.

Det nya för denhär påsken är att vi nuförtiden är tre stycken som går på två ben i denhär familjen! Ja, även vår son har lärt sig att ta stapplande steg framåt helt för egen maskin.
Det var den påsken det. Jag blir nästan lite matt då jag tänker på allt trevligt vi grejat med.