Kontrollfreak? Jag?

Sak jag reflekterat över: min egen begränsning. Och nu är detta ej någon "jag är så himla dålig och otillräcklig"-sunkighet (den känslan kommer ju också på besök rätt ofta, men inte just i detta inlägg). Utan mer på ett helt allmänt reflekterande plan. Detta är heller på intet vis någon kritik riktad mot någon annan än möjligtvis mot mig själv (om ens det. Mest kanske det är en insikt och en öppning för förändring). På ett konstruktivt sätt. Om någon känner igen sig är det ju...bra? Nja, jag vet inte.

Såhär: Det är så attans mycket bråttom i vårt hus. Emil fick i ett tidigt skede stifta bekantskap med begreppet brådis. Och han anammade konceptet alldeles förträffligt snabbt. Då det är brådis har mamma inget som helst överseende med kink, gnäll, skoj, bus eller gråt. Och vi har ju för fanken jämt brådis. Till dagis (hinna till gröten!), till bussen (bussen väntar inte!), till jobbet, till butiken, till parken. Ja, all stans är det brådis. För att vi sen ska hinna hem och sen ska hinna äta och sen ska hinna sova. Varför? För att jag i mitt huvud har byggt upp det idealiska dagsschemat som alla blir så harmoniska av? Ja, jag vet inte. Scheman är ju också himla bra att ha.

Men jag har märkt att jag mår/skulle må bättre av att tumma lite på minutrarna, åtminstone ibland. Rita 10 minuter först om Emil så önskar rita istället för att städa/ordna tvätt/åka till butiken. Köra med bilarna i 15 minuter istället för att äta precis kl 17? I mitt huvud lägger jag upp oerhört detaljerade minutplaner, som egentligen stressar mig mera än vad de tillför. Och stressen när vi blir efter i schemat? Pfffft. I need therapy. Det blir en ond cirkel, där vi först hela tiden ska hinna med saker, vara rädda för att inte hinna, för att sedan vara irriterade då vi blir efter och slutligen irritera oss på att vi är irriterade över detta. Så oerhört begränsande för alla inblandade.

Och största begränsande faktor? Jag själv. Det är ju bara jag själv som sätter upp dessa tider och moment och bygger upp bilder på hur vi skall gå tillväga. Den som lider mest av detta? Jag själv. (och möjligtvis Emil och Sami lite grann) Jag tror ju att Emil varken är ett bättre eller sämre barn och varken har en nämnvärt bättre eller sämre barndom av detta. Däremot tror jag att jag själv kanske skulle vara en lite trevligare människa (och mamma) ifall jag skulle lösa på tyglarna ibland? Att själv vara den som begränsar sig själv och andra allra mest är inte precis en smickrande insikt, om vi säger så.

Så härmed ger jag mitt inre tidskontrollfreak tillåtelse att ta lite semester nu. Här finns definitivt övertidskompensation att ta ut.

Ivisnäs egen Casanova

Hört på dagis imorse:

Jag: Hejdå Emil! Kom och ge mamma en kram!
Emil: (himlar med ögonen) Mamma! Gå bort! Jag ska kramas med Cessi nu! (knuffar undan mej)
Cessi: Jåå, Emiiil! *kramas*
Varvid två andra tjejer kommer fram till min son kvinnotjusaren och skuffar undan Cessi och ba nu är det Min tur!
Emil: (åt de andra tjejerna) Nää-ä! Du måst vänta på din tur! Alla måst vänta på sin tur att krama mej!

Slutledningsförmågan

Konversation 1:

Jag: Nä Nu, Emil, får jag någå fel i huvudet av allt rådd här. Nu måst vi städa! 

Emil: Men jag vill int!

Jag: Men jag blir galen på detta rådd, nu städar vi upp innan jag får fel i huvudet!

Emil: okej...

Konversation 2:

Jag: Nu får du vara med pappa en stund medan mamma far till doktorn. Jag är snart tillbaka. 

Emil: Mamma e pipi!

Jag: Nä, jag ska bara på en kontroll, jag e int alls pipi, du behöver inte oroa dej.

Emil: Nä, mamma har FEL I HUVU å måst till doktorn. FEL I HUVU!

Hmm. Intressant slutledningsförmåga, detdär. Synd att han kanske inte är så långt ifrån sanningen iallafall.

Throwback thursday

För att hedra Instagramtraditionen med tillbackablickande torsdagar får ni ta del av en konversation på fejan:

Det var ju tider det, med MSN-chattar i tid och otid. Samtidigt som jag inte kan låta bli att känna mej som ett museum då jag tänker på (och pratar om) datarelaterade grejer som var aktuella för 7 år sedan. Jag menar, ungdomar av idag, som högst antagligen är mer slängda på dethär med ADB än vad jag är, vet knappast vad MSN är ens för nåt. Ålderdomen, hejhej.

Pinsamt erkännande

Jag tycker att färdig risgrynsgröt, typ Saarioinens, är godare än hemkokt. Jag vet, sjukt töntigt och jättepinsamt, men sant. Kanske är det deras hemliga ingrediens "risgrynsgrötsarom" som gör det?

Snälla bullen, hjälp mej!
Sign. åt just helt blajig hemkokt risgrynsgröt och är djupt besviken och känner mej snuvad på grötkonfekten

(obs! det är som vanligt inte kocken som har skrivit brevet...)
(obs2! jag kokade på blå mjölk, och ändå blev det blaj?)

Början och slut

Får avsluta veckan med att inleda något nytt. Energi och glädje är sannerligen nyckelord i mitt liv. 

Kameleonten

Himla världsvant och citychict tog jag barnet under armen (läs: i bilen längs med Västerleden, sådär som Esboborna gör) och åkte till gymet på förmiddagen. Därifrån svängde vi lördagsavslappnat via Fafas efter lite falafel och drack en kaffe i Ulrikasborg innan vår klassresa från småborgerliga wannabe-hipsters som gymmar och käkar Falafel i södra Helsingfors avslutades och vi susade tillbaka i egen Esbobil mot vårt vanliga förortsliv. 

Just nu idkar jag kameleontliv från trött småbarnsmorsa till nattuggla. 

Mvh, 

Sleepless (som smidigt nog ska jobba imorgon)

Ordning och reda ska det vara

Detta har hänt:

Telefonsamtal: Kan du söka fram detdär viktiga pappret, jag skulle behöva det asap?
Jag: *inre panik* Joo, såklart! *glättig och avslappnad röst*

Max 1 minut senare: *tänker* Pappret borde ligga där. Men, vad är sannolikheten att ett viktigt papper ligger där det skall? Onödigt att börja med att leta på rätt plats liksom... (mattheten som faller över en när man skall börja leta viktiga papper i allt rådd)

Ca 30 sekunder tankearbete senare: Jag kunde ju kolla där iallafall, helt just because. OCH SÅ LIGGER PAPPRET JUST DÄR DET SKALL, ÖVERST PÅ SIN EGEN PLATS!

I ett sällsynt tillstånd av klarhet (som sedan har fallit i glömska, tydligen) har jag ordnat viktiga papper och lagt dem just där de ska vara, så att de skall vara enkla att hitta sen när man behöver dem. Så går det till när jag har ordning och reda, hörni.

Live and learn, people!

Hur man definierar "i onödan" är ju relativt, förstås

En diskussion som utspelade sig mellan mej och sambo härom dagen.

S: jag ska förresten till IKEA-hoodsen imorgon..

H: JA! Då kan vi hänga på, jag och E, och passa på att fara till IKEA! (Ackompanjerat av illa dold iver)

S: jo, det är ju en idé. Men, (seriöst fundersamt) behöver vi nåt från IKEA?

H: ?! Nå, ja... Alltså va? (Seriöst oförmögen att förstå frågan)

S: jag menar bara, så ni nu inte åker dit helt i onödan!

H: Hmm, nå....

Ridå.

Men, allt är ju relativt, såklart.

Från leverlådsslem till Schönberg

Inte varje dag man får kombinera Arnold Schönberg med leverlåda i samma rubrik, minsann! *

Men hörni, vilken resa uppåt från leverlådsträsket med brödsmulor på diskbänken och högar med tvätt till klackisar, Farang och konsert denna dag har varit. Jag är mycket exalterad. Och konserten får fulla vakenhetspoäng! Var inte ens lite trött en endaste gång! Mitt eminenta sällskap sammanfattade Schönbergdelen med en fullträff: What just happened? För seriöst, så helknäpp musik. Så myschot att ja, man blir ordlös med mindre. Ett par gånger blev jag helt full i skratt trots det ytterst dramatiska librettot, för ja, detta är minsann underlig musik. Vågar ni klicka på detta?

Jag blev så till mej i trasan över allt det trevliga att jag beslöt mej för att bombardera Instagram också! Liksom, i detta livsskede, då det högsta kravet på livet en har är få gå ensam på Citymarket ibland, ja då kan ni tro att detta var en fullträffskväll på precis alla punkter.

*detta kast vågar jag nästan påstå att är större än förra årets tvära kast, från Pythagoras till trosor.

Oerhörd slöseri på kvinnokraft

När man som den flitiga trädgårdsmästarinnan man ju är går ut för att vattna i växthuset, lämnar luckan öppen en stund och himlen bestämmer sig för att öppna upp för ett andra syndafall. 

Sicket slöseri på flit. 

Leverlådsslem, Mänttä och ppt

Sami gav mej just en bit choklad med hälsningsfrasen "det är sen något slem från leverlådan på den". Men en är ju inte pito, så det var bara att inspektera, torka av och käka. Ifall ni ej hör av mej har jag kolavippat av leverlådsslem. (Alternativt av halsontet som skär likt 40 knivar i mitt svalg.)

Annat då? Har trotsat sjukdomen och varit en sväng till Borgå, fått se min utredning i tryck, försökt övertala en vän att resa till Mänttä med mej i höst (don't ask) samt försökt mej på att göra en Prezi. Det visade sig snabbt vara både krångligt och tidskrävande (ifall man inte vill att ens Prezi ska se ut som en övning för åk 3-4, det vill säga) och jag fick hålla mej till good old powerpoint (no commentz, plz). Liksom, år 2003 ringde och ville ha tillbaka sin moderna datapresentation för kostymklädda 40-åriga män. (Förlåt universum, jag vet att ppt är enbart pinsamt)

Nu ska jag sova Törnrosasömn i hundra år och tillfriskna från detta vidriga tillstånd av sjukdom. 

Hur man vet att man gjort något rätt

Då man trött blickar ut över det hushålleliga förfallet och suckandes drar fram dammsugaråbäket för att uträtta veckans hushålleliga dåd och sonen börjar dansa en glädjedans.
Jeee, mamma dammsugaren! Emil vill också dammsuga, hurra hurraa! 
Och man lika trött stänger av eländet efter uträttat dåd och barnet börjar storgråta:
Mamma, vi dammsög ju inte under soffan! Snälla mammaaaAA, Emil VILL dammsuga under soffaaaan!! 
Nå, om du nu absolut insisterar så.

Det är i det skedet som man nöjt kan konstatera att något har gått rätt i uppfostransväg ändå, trots allt.

Storfirarna

Ösregnsdagen till ära kan en bara tänka sig übermyset som försiggår i Svenskfinlands kojor och slott. Ej heller i vår enkla boning är vi sämre och, tack vare Fejan, kom det även till min kännedom att det just idag råkar vara min sambos namnsdag. (tack Henna för den infon!) (i ett ljust ögonblick av snillrikedom har jag tydligen också antecknat detta faktum i kalendern, men eftersom jag verkar vara oförmögen att läsa innantill har jag tillbringat dagen saligen ovetandes om denna högtidsdag). Hur lämpligt var det då inte att jag på båten hem från Tallinn råkade införskaffa en flaska portvin? Ibland verkar det ju onekligen som om jag hade ett sjätte sinne för planering.
Så att skål bara, alla Samin därute!

Throwback Tuesday

Okej, i en tidsmaskin i hambotakt reste jag denna nådens tisdag 7 år tillbaka i tiden. El Hambo på repertoaren fick ju en osökt att tänka på Irland år 2007 med Florakören. (lite feelis att Flora råkar åka på turné just idag, dessutom!) Så nu sitter jag här med världens största flin och bloggar och minns. Konstigt detdär, förresten, att det samtidigt kan kännas som igår och som en evighet sedan.
Eftersom jag bloggade redan då förtäljer min blogg följande:

#tbt, eller hur!

Det var då tider minsann, då jag dirigerade Flora och vi firade vappen och vann körtävling i Cork på Irland. Blev ju alldeles nostalgisk idag då vi började öva El Hambo idag med Eviva. Samma ställen som vi övade en triljard gånger då kommer vi att öva minst lika många gånger nu. (alla kan första altens stämma från takt 31!)
Detta bör definitivt firas, så denna kväll bjuder jag på en godbit från år 2007:

Bästa brudarna i stan, redan år 2007!