Ibland är en SATC-paus allt en flicka behöver.

nä vet ni va

Idag fick jag höra att "Men Gud Hanna, ibland är du nog barnslig."

Jahaa, nämen skit på dej då.

Det värker i blåggtån

Har hittat en ny hobby: man kan lägga till Googles translate-verktyg och läsa sina egna texter på dålig engelska om man vill. Hur kul som helst. Har en gnagande känsla av att detta verktyg kommer att påverka gradumotivationen åt det negativa hållet. Tyvärr.

Idag har jag gjort bort mej i offentligheten. Det var inte så kul. Samt nästan somnat på vårt semi. Det var inte heller så kul. I övrigt har detta utvecklats till en rätt trevlig dag och ikväll tänker jag titta på SATC och äta nåt ohälsosamt.

Var på en liten minigradurulle på morgonen och sparar nu den resterande ivern tills imorgon, så att det finns nåt att göra då också. Imorgon skall det skrivas något alldeles sjujäklapjäxor. Såna pjäxor som ni aldrig har sett heller. Så mycket skall jag skriva. sådesså.

hej då!

Gårdagens plan, att köpa hem glass och skriva på gradun, förverkligades bara till 50%. Kan ni gissa vilken del som uteblev? Just det: glassen. Man e väl pretto vettcha! I graduivern (Oh the irony. borde väl egentligen skrivas med "situationstecken", muahhahha, men det ser fjantigt ut. Ni får så lov att förstå ironi, mina kära vänner) glömde jag bort mitt glassbegär och märkte senare då jag kom ihåg det igen, att det hade försvunnit. Om detta är en av graduskrivandets biverkningar, att man slutar vilja ha glass, tycker jag det är allvarligt och överväger alternativa lösningar.

Prinsessflashbacks

Den påminner mig om svunna tider. Som ett minne från tider som flytt. Fina, vackra, skojiga tider. Fan vilka tider alltså!



Min jubbeklänning hänger framme.

saker man kan göra när ens sambo är borta:

- lämna saker efter sig helt vilt
- lämna framme olika kärl på konstiga platser
- lämna smörkniven odiskad (straffar sig dock direkt nästa gång man ska använda den)
- köpa hem glass enbart för sitt eget bruk
- dricka juice direkt ur burken (det kan man nog annars också, men nu är det liksom lovligt)
- ha bananer hemma
- njuta av tystnaden, inte av vissling eller pavarotti

i övrigt finns det mest nackdelar med att vara emmmsammm hemma.

dagens plan: köpa glass och skriva på gradun. Denna dagen ett liv.

Hej jag heter Hanna och jag är trött

Jag är trött som ett djur. Slut som människa. Tyckte att detta var så oerhört spännande och utöver det ordinära att jag beslöt mej för att dela med mig av denna lilla bit av information åt hela världen (dvs alla ni 5 som läser min blogg.). Det är ett faktum att jag på förra jubbet var 5 år yngre och ett 5 gånger större bilehile än nu. Cheez, det är nya tider nu. Att partaja tär på krafterna. Dessa tog slut idag då jag kom hem från sillisen och satt mej i min stol. Har inte stigit upp från den sedan dess, alltså på snart 6 timmar. Inte ens fast jag är rysligt törstig och lite småhungrig. Tröttheten vinner. Har stavat om detta inlägg nu 5 gånger, för min motorik är inte vad den brukar, så orden jag skriver betyder inte nödvändigtvis samma sak som de jag tänkt skriva.
Om den fysiska baksmällan har varit lindrig, så är den sociala baksmällan enorm. Ensam hemma efter 2 dygns ihärdigt umgänge med en massa underbara människor. Jag är nog alldeles rysligt ensam nu. Ensammast i världen. Minst. och väldigt törstig.

tack alla ni fina som gjorde det fina så fint.

framtidsplaner: stiga upp ur stolen, dricka en liter vatten och sen sova ett dygn.

orka-lista:

- uppdatera bloggen
- bry sej i esc, som i år tyx va exceptionellt skit
- städa
- vara sund
- hitta på saker att skriva i bloggen.

jag vet, har brytt mej alldeles för lite blåggstern senaste månaden. det känns lite last month dethär med en blågg. det har gått som mamma förutspådde med ett husdjur då jag var liten: "du kommer att tröttna, du kommer inte att orka sköta den". Jepp. Är ett levande bevis på att mamma alltid har rätt.

jubbeeee

Ja, den närmar sig onekligen, festen med stort F, som alla så väl förberett sig för. Utom jag då. På måndagskväll började jag lipa då jag insåg att min klänning inte går att matcha med något, jag har inga skor, ingen väska, inga smycken, ingen sjal och ingen frissatid. Igår panikhandlade jag skor, som idag känns lite för små samt smycken som är riktigt söta och som jag inte ännu hunnit hitta nåt fel på. Enda felet var att alla armband i serien var gjorda för vuxna och inte för anorektiska barnhandleder. Guldsmeden skrattade åt mej då jag frågade om de gick att förminska. Han skrattade då han såg min hand, pekade och bullrade fram att "möhhöhööö, ethän sä noille löydä yhtään mitään. hööhööhhhööööö." tänks. Jag kände mig upplyft. Han tipsade mig även om att äta mera. Orkade inte svara nåt fiffigt, så jag sa bara jaha. (Oddsen är ju sannerligen enorma för att fettet skulle lägga sig just kring handlederna och inte kring andra kroppsdelar.)
Sjalen är ännu ett mysterium. Butikstanten hittade en åt mig, men jag är ännu inte helt övertygad om dess förträfflighet. Men en sjal måste man ha, så det kan vara att det blir den iallafall.
Två kvällar i rad har jag efter tappra misslyckade försök inte ännu hittat en frisyr som är tillräckligt enkel för mina ytterst begränsade frissatalanger och som ändå ser superfabulous ut. Största problemet med detta har dock visat sig vara inte mina obefintliga talanger eller mitt obefintliga tålamod, utan mina obefintliga armmuskler. Mjölksyra efter 5 minuter. Heja.

Min största farhåga angående denna fest kommer att besannas: jag kommer att se ut som en lantlolla från ett fattigt österbottniskt torp på 1930-talet bredvid mina superfabulous adliga stadsvänner. Som botemedel till detta har jag kommit upp med plan B: att dricka mig redlöst berusad direkt i början av kvällen, så behöver jag inte skämmas över min outfit, utan kan stolt skämmas över mig själv och göra andra österbottningar medvetna om sitt ursprung genom att bevisa stadsfolket rätt: vi österbottniska lantlollor har inget i de fina stadssalongerna att hämta.
Dethär kommer att bli grejt hörni!

hinner inte blogga. fullt upp med att leka med photoshop.

Igår fick jag en underlig överraskning. Ett mejl från "Tartu mikkiin" damp ner i min inbåx. Tartu Mikkiin!! WTF?! Mejlet var en uppmaning att söka mej till Åbo torg kring Kristi Himmelsfärd för att ta vara på chansen att få sjunga karaoke på torget. Vänta lite nu... Skickar dom SÅNT åt mej?! Tror dom, på fullaste allvar, att jag är det minsta intresserad av att sjunga karaoke på torget? Eller att ens sjunga karaoke överhuvudtaget?!
Mejlet var adresserat till "Till alla våra vänner", "önskar YLE2". Lite klickar på vägen kanske? 1) Jag är inte YLE2s vän. 2) Ifall jag vore det, skulle dom känna mig well enough för att veta att I don't do karaoke. 3) Då skulle dom inte skicka såna uppmaningar åt mej. De uppmanade även mig att berätta för alla mina vänner. Hmm. Jag har på känn att det inte är särskilt många av mina vänner som frivilligt skulle ställa sej på torget och sjunga karaoke med en massa daijuga finnar. Liten magkänsla bara som jag har.

jo nej vad heter det nu att dethäran att jåå

Jag ogillar starkt såna fula utfyllnadsord. Själv använder jag dom alla (nästan). Andra störande saker som folk säger är interjuv. DET HETER INTE INTERJUV, DET HETER INTERVJU. Som min vän H påpekade är det ofta samma människor som säger interjuv som också tror att det heter Sveitch. Det heter Schweitz. Jag använder inga av dessa felsägningar. Någonsin. Dessutom heter det inte dokument om tv-program, det heter dokumentär. Ett dokument är något helt annat. Daijun. Fatta nu ren och lär er ert modersmål.

Egentligen hade jag tänkt skriva blågginlägg om nåt helt annat, men minns nu int för nå i världen vad det skulle ha kunnat vara och plötsligt som märkte jag att jag hade skrivit dethär. pfffft.

Hur det egentligen står till

Som den globetrotter jag är, skall jag idag inte understöda VR, men i stället Matkahuolto. Samt slå ett slag för bilismen, då jag hoppar i en bil mot Hufvudstaden. Där skall jag min vana trogen, börja bråka och vara en little Miss Know-it-all, samt stå för den kvinnliga fägringen.

Läste igenom lite blogginlägg här, och insåg att jag varit en liten surpuppa angående jobb den senaste tiden och känner nu att jag behöver förklara mig. Alltså egentligen gillar jag ju mitt jobb med olika körer och vokalmusik i allmänhet väldigt, väldigt bra. Det tror jag t.o.m. att mina korister märker av nu som då. Men till saken hör, att jag kännt mig ytterst otillräcklig hela våren. Många saker har varit tröga och jobbiga på olika plan, vilket har lett mig in i villfarelsen att jag borde byta jobb. Det borde jag troligtvis inte. (främst för att jag ju inte kan något annat.) Men då jag känner mig skit går geisten ur mig totalt och istället för att kämpa lite, bita ihop och bara gå vidare, så surar jag helst under täcket. En mogen och genomtänkt strategi. Att bita ihop är inte min grej. (däremot tar jag gärna emot beröm, pris och lovord. Inga problem) Kul att märka vilken sucker jag är.
Men nu börjar saker och ting rulla på så som de brukar, alltså rätt bra, och jag inser att allt kommer att bli alldeles ruskigt bra ändå. Det gör mej ganska glad.

Så detta är alltså den nakna sanningen: jag har ett lågavlönat men fantastiskt jobb som jag gillar och också ibland är riktigt bra på.

note to self:

Maila Kvinnan så att Prispengar rullar in på kontot.

Dekadens

Efter en vecka, där 5 av veckans 7 dagar har inneburit olika slags festligheter, ohälsosam mat med allt från chips, paj, kladdkaka, smörgåsmat, brieost och tårta till fin fancymiddag samt en hel del bubblande drycker i olika smaker och styrkor och en e.n.o.r.m. sömnskuld börjar det bli dags för mej att gå å lägga mej. På härliga veckan följer nämligen helvetesveckan. Börjar på allvar misstänka att magknipet som började igår faktiskt på riktigt sitter mera mellan öronen än i magen. Det accentueras nämligen så fort min tanke flyger till nästa veckas olika mödosamheter. För att fira allt hemskt som kommer att hända, har jag också lovat mej att inte leva på champagne, brieost och chips, utan på gröt. Just det. Helvetesveckan kröns av en grötdiet. Wihhu. Gott främst för figuren och plånboken. Och för karaktären.