As life is giving me lemons

så finns här nu äppelmos att hämta om man vill ha. massor med äppelmos. jag vill att lösningen skall vara äppelmos. i nån form.

Reella alternativ till handlingsplan:

1. göra en strutsmanöver
2. äta tvål och spricka
3. gå i ide

Situationer man inte vill hamna i

Här sitter jag en söndagmorgon och är redan klar med frukosten. Alla tänker shit va pinsam hon e, som inte har varit ute på rövarstråt på lördagen, men vetni, en kvinna som jag orkar inte röva varje helg. Igår var det en finfin lördag, som avslutades med finfinfint häng i grannknutarna, med mycket ost, lite vin, mycket snack och lite film. (Masjävlar, shit va bra den var. Jag släppte såklart en tår (eller kanske två), men försökte se kool ut ändå)
Kneget under dagen kändes bra, förutom sekunderna då jag min nöt uttalade nåt om övertoner, och en ur kören förstås hade den goda smaken att fråga vad övertoner är. Jag ba kände nackhåren resa mig, hur magen knöt sig, minen stelnade och hur jag blev lite torr i munnen. Lite slowmotion över situationen, förutom i min hjärna, där det snurrade i superfastforward, ba shitshitshit. Fuckshit shitfuck. The shittiest of the fucks. Snabbt som blixten tog jag mej samman och förklarade nån skit som jag a) inte vet om blev helt rätt (okej lite blev nog rätt) och b) inte vet om nån förstod (alla nickade, vilket kan betyda många saker, typ vi orkar inte lyssna mer eller shit vi fattar nada men försöker hålla god min). Efteråt utbröt en eftersvettsituation ackompanjerad av en liten rodnad.

Note to self: snacka aldrig om övertoner med kören så dom får en chans att börja fråga kvistiga frågor.

Efterlysningen

Jag måste få råd och tips. Alla känner väl igen sig i "jag känner mig ful i allt"-känslan, när man provar och provar och provar och drar ut hela sin garderob och alla snygga plagg, som man gillat så och som man handlat med omsorg, ser sneda, små och fula ut på ens kropp*. Hur psykar ni er att ändå gå ut genom dörren med rak rygg och högt huvud och göra ett bra jobb?


* och svetten. Svetten som kommer då man inte vet vad man ska ha på sig, klockan tickar och man inser att man kanske måste stryka. Svetten.

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är tvseriesäsongspremiärsdag* hurra hurra hurra!

Älska denna dag.


*big bang theory, private practice, greys. 

Färdigmaten

Idag har jag ätit färdiga köttbullar och färdig potatismos. (intressesmurfarna svimmar av lycka, jag vet) Jag är lite tudelad varje gång jag handlar färdigt. Jag menar eh, färdigt... och skönt, färdigt! Dagens antropologiska studie i s-marketen vid 15-tiden visade sig var intressant. Jag menar, vem handlar egentligen färdigmat these days?

I tider då stereotyper och vi-sätter-folk-i-boxar är politiskt inkorrekt bjuder jag på en liten lista. Följande sex intressanta typer handlade samtidigt som jag:
a) white trash tjejen: hej, jag är ointresserad av allt och vet inte hur man lagar potatismos (eller hej jag är så lat). bäst att köpa färdigt.
b) prettot: hej jag är så busy med mitt v.i.p.-jobb att jag inte hinner stå och kocka dagarna i ända så jag handlar färdigt jag.
c) överklassbitchen i märkeskläderna: hej, jag vet inte vad potatis ens kostar, men det anses ju billigt så färdig mos måste väl vara billig, right? (färdig mos är så inte billigt)
d) den moderna feministiska kvinnan: hej, jag tänker minsann inte utsätta mej för det patriarkala förtrycket och vara nån jävla housewife som lagar potatismos
e) trötta mamman med två trotsungar som antingen har raivare eller bara annars gnäller: Hej, jag är trött. Ge mej nåt snabbt och färdigt nu tack.
f) arbetslösa 40+-mannen: Hej min fru lämnade mej för att jag var så mähä, så nu vet jag ju inte ens hur man tillreder mos, så jag handlar färdig.

ja, och så jag då. Jag ba hej jag orkar int greja mat, jag är en modern feminist med lite prettotendens och som har en liten white trash-varning över mej.

min lunch var utomordentligt delikat.

Flit.stud., the sequel

Här sitter jag och panikslarvgör mina läxor då det är under en timme tills lektionen börjar. Det var den fliten det.

Flit.stud.

Idag hade jag studiehandledning (kändes lite som högstadiet. Ba vad har du tänkt bli när du blir stor? Alla studiehandledare frågar tydligen samma sak. Orka veta vad man ska bli.). Jag var jätterädd. Trodde att stränga studiehandledaren skulle släppa nån slags överraskningsbomb, typ men det fattas ju 15sp vetenskapsfilosofi och 10sp språkstudier eller nåt annat läckert. Men inte. Jag var rädd alldeles i onödan. För studiehandledningen tog 10 minuter i anspråk och gick ut på att man printade ut min Sture och konstaterade jonå, nog ser det ju ut att vara i sin ordning dethär. Bara du får sp för din gradu kan du anhålla om betyg. Ba jaha? Var det inte svårare än såhär att bli magister? (för det var ju en sann njutning att skriva sin gradu, gå på vissa oerhört torra kurser och jag log mej igenom hundra år av studier och tänkte varje dag på vilken gudagåva det var att få studera på universitet. Jo.)
Men seriöst hörni. Det har aldrig varit närmare än nu.

Uppe med tuppen

Här sitter jag och ser trött ut.

Jag har matchat mitt kaffe med min tröja. Värsta modebloggaren.

Utan att ha bett om nånting här i världen har jag utöver tröttheten blivit straffad med en plats i mitten av vagnen, här vid borden, vilket jag tycker känns elakt. Hatar att sitta här och bli nerstirrad och alla ser vilka sketna webbsidor man surfar på.

Dagens skörd

Tänkte att ni säkert gärna vill veta hurdana slags mejl jag får. Dagens mejlskörd bjöd på två guldkorn:
1) en inbjudan till en konferens för högt uppsatta chefer och andra beslutsfattare i Norden (ba jag vet ju att jag e vip och så men alltså va?)
2) ett erbjudande att ta datakörkort på distans. (Datakörkort? Datakörkort? tar man inte det typ i femman?)



Ni måste ju vara helt ifrån er av upphetsning över detta.

När är det okej att börja med en ny?

Nån annan som tycker att det känns som ett svek att börja på en ny bok tätt efter att man läst ut en bra?


btw, så var Hypnotisören jettespennande, jag var jetteredd och vågade inte gå på vessan på natten och var bergis på att det stod en sinnessjuk mördare i tamburen.

To is or not to are

Det är varmt och det är kallt. Svettigt och fruset. Feber. Inte feber. Feber. inte feber. feber igen. gaaaaah. Kan det inte bestämma sej? För sjuk för att göra vettiga saker, för frisk för att bara sovasovasova. Sjukt tråkigt. Fatta hur Linn måste ha det.

Jaha?

Och plötsligt hade man feber. Man ba what?

mina kaverin e bäst ♥

Från klackar i kajaken via tuppmedel och rysligt goda ostkex till en mycket långsam söndag tillsammans med crème de la crème.
man har haft piggare dagar jo.
en av de trevligaste helgerna på länge.

Sucker för svenska deckare

Böcker jag har läst den senaste tiden. 

Ni är säkert sjukt intresserade, jag vet. Men Läckberg är nog inge vidare (platt språk framförallt, inte så dum historia), Kepler är spännande (villvändabladnu.com) och Mankell är Gud. Nå nästan iallafall. Inte kanske så originell historia i sig (å andra sidan: har man läst sinnessjukt mycket deckare, så finns det få överraskande historier inom genren), men personporträttet av Wallander är fantastiskt djupt och mångdimensionellt. (bloggers spellcheck föreslår ångdimensionell eller sångdimensionellt. whatever that is. tyckte bara ni behövde veta det.)

Vad är mera pinsamt?

1) att vara den som glömt att låsa toalettdörren på tåget
2) att vara den som öppnar dörren*




*jag var den som öppnade dörren

Samtalet

Jag: Hej Pappa! Jag är i Tammerfors jag också!
Pappa: jasså, hejhej!
Jag: vi hinner knappast träffas..?
Pappa: nja, knappast.
Jag: men då föreslår jag att vi gör så att jag istället för att träffa dej träffar jag ditt Stockmann-kort.
Pappa: mhm.jaha. det är ju ungefär samma sak.

god morgon

Det är i stunder som dessa som man önskade att man ägde en plattång.

Listan

Här är listan på grejer som jag verkligen vill ha, och som den gode Robertus verkligen inte tycker att vi behöver*:

1) The Wire av Verner Panton:

Den otroligt tjusiga Wire lampan, som åter tillverkas! Älska Verpan!

Här ser du den i sitt sammanhang. Hos oss skulle den dock stå på vår skänk.

Bilder från verpan.dk. Pris kring 800 ekorrskinn.

2) Anta Drop

Design Heinrich Fiedeler för Anta. I sin enkelhet helt urtjusig.

Klicka in på Anta.de för flera snyggingar. Pris på E-bay 350 ekorrskinn.

3) Ett nytt soffbord av Johannes Andersen

Smilebordet, the smiling table. Man blir ju glad med mindre.

Går lös på ca 2000 ekorrskinn om man vore så lyckligt lottad att man råkade finna ett på nån auktion.

Men ni vet ju hur Robert är, snål och girig och tycker aldrig att vi ska ha nåt fint. Skjuter ner mina kreativa idéer med storbössan direkt. Nåja, tillochmed med mitt matematikhuvud har jag kunnat räkna ut efter en liten snabbkalkylering med våra inkomster och dessa tingesters priser att vi iallafall skulle bli sjukt smala - vi skulle äta havregrynsgröt utan smör, sylt eller socker de följande 10 åren. Bra bantningskur. Och åtminstone skulle vi ju kunna äta gröten vid vårt smilebord i vacker belysning. Two in one, en win-win-situation helt enkelt.

*en viss skillnad där, på att vilja ha och att behöva.

Kulinariskt Klimax

Mjölken blev till fil ovanpå lunchgröten idag.

Ett säkert tecken på en riktigt bra bok är när man ännu nån dag efter att man läst ut boken tror sig vara helt inne i huvudpersonens liv, bara för att fragmentariskt minnas att aijo, boken är ju slut redan och sedan återgå till att vara inne i boken igen.

Stanken

Vet ni känslan då ens sambo har inmundigat sinnessjuka mängder vitlök? Såna mängder som leder till en synnerligen oromantisk start på dagen, då man vaknar och tankekedjan är
1) Härregud vad är det som stinker?
2) Härregud är det JAG?
3) man inser att det som ligger bredvid en omges av en aura av stank och att hela rummet är inpaketerat i vitlöksångor som också tar sig in under ens eget skinn och börjar muhia stank
4) man inser att det måste vara snudd på hälsovådligt att stanna i samma rum som stinkaren
5) man tvagar sig extra noga trots att man inte sett skymten av en vitlök sen nångång förra veckan

Oh the romance.

Enmeningsinlägget

Då man kommer hem efter kl 23 efter en lååång dag, under vilken man förutom frukost har intagit en fil och en semla, vänds besvikelsen över att se en tom ugnsform med småsmå rester av något som verkar ha innehållet åtminstone broccoli och nån form av sås/ost stå framme och hånle åt ens kurrande mage till total kulinarisk lycka då man hittar en bit överbliven mozzarella (att avnjutas med salt och balsamvinäger), två knackkorvar, samt tortillachips och salsa (att avnjutas orgastiskt framför datorn som man inte har suttit framför just alls idag) i köket.

Hej från Saltgruvan

Jag ger ifrån mig ett livstecken. Här i saltgruvan är livet inte så tokigt som ni kanske kunde tro. Igår intogs en vikingamiddag med ca ett kilo kött per kvinna och idag har jag dirigerat skiten ur 12 modiga sångare. Därtill har jag lärt min far ett och annat trick i Sibelius, lärt mamma hur man lagar mappar i inboxen, hur man ser på foton i helskärm och hur man tar sig ur helskärmsläget. jag är totalimponerad av mina datakunskaper. (mamma är en finfin kvinna, ni sku se henne när hon sitter och skriver på datan. Hon ser ut som en stolt Ulla-Bella Sekreterare som just har fått en skrivmaskin där hon sitter knappar in ord med sina två pekfingrar. det är så sött så sött.) Själv ser jag ju givetvis dökool ut framför min datamaskin.

Hola!

Jag gör enorma framsteg i mina spanskastudier. Jag kan, efter en lektion, säga hej, vad jag heter, samt fråga nån vad den heter. Strålande. Detta kommer att gå fenomenalt bra för mej och jag spår redan hur jag på nån semesterresa kommer att kunna säga hej, beställa en öl, säga nej tack till snuskiga tjänster som folk tror att jag antingen vill köpa eller sälja, fråga om nån vill ligga med mej och annat av nytta för en turist av världsklass. Intressant grupp dock. I 1 timme (1 timme!) repeterade vi dialogen Hej, jag heter... vad heter du? Hej jag heter.. samt gick igenom böjningen för verbet att heta samt för verbet att vara. Efter denna timme gick frågan ut i klassen och vår modiga lärarinna plockade randomly ut en stackare att fråga sin bänkgranne Hej, vad heter du? Mannen såg helt förtvivlad ut, stammade fram öh öh öh, bläddrade i sin textbok (frasen stod också på tavlan och böjningarna av verben likaså), tittade skrämt omkring sej och tryckte ut något som liknade frasen hej, vad heter du? Alltså inget fel men eh, ba vi har just hållit på med detta i 60 frikkin minuter, alltså ba e du lite dum eller? (fick hårdträning i självdisciplin för att hindra min blixtsnabba lärarkissass-sida, som så gärna skulle ha velat markera och ropa jag vet, jag vet!) Kanske han bara råkade ut för extrem rampfeber. Eller så har jag alternativt råkat hamna i en grupp med trögtänkta. Båda alternativen är realistiska möjligheter. Oberoende tyckte jag det var himla kul och planerar att göra alla mina läxor jätteflitigt. Får se hur det går med det.

Finnerskan

Den som söker efter strumpstickor kan hitta ett par stövlar från New York istället. Blev så innerligt glad att jag för ett tag totalt glömde bort irritationen över att inte veta var alla mina hundra stickor är. *lycka*

3 fina grejer

Eftersom bloggen Den Bruna Maten varit så på tapeten den senaste veckan (kul blogg förresten!) måste jag ju slå ett slag för denna fina bok: Laga gott i mikrovågsugn. Namnet säger allt. "Mikrovågsugnar finns i alla storlekar och med många möjligheter. Alla tinar och värmer på nolltid, någon har heltäckande grillelement. Bland annat detta gör att man måste börja livet med mikrovågsugnen med att lära känna den."
Mm-m. Livet med mikrovågsugnen är fullt med fallgropar. I boken finns alla tänkbara recept; kakor, soppor, mackor, gratänger, grytor, bröd, biffar, fiskrätter... håhhå. vi har aldrig lagat ett enda recept ur denna bok. Kanske den får premiär snart. men allt låter och ser äckligt ut.

Sen måste jag bara påpeka att Pirkkarosorna på bordet fortfarande är jättefina, köpta för en knapp vecka sedan. Jeij för sånt. Samt för min kamera i telefonen, som tar såhär pass fina bilder ändå.

Recension: Motivus Fiesta

(= Zumba fast med annat namn.)
Okej, jag är inte helt såld. Helt okej svettfaktor (inte extrem alls), helt okej rolighetsfaktor (inte alls jiihaa, klackarna i taket) och helt okej over-all-betyg (välkommen till the land of medelmåttigt. Är bara så ovan att vara här).
Men alltså eh. Tycker själva idén med att "det spelar ingen roll hur ni gör rörelserna" ju iofs är riktigt fin, men det gör ju att det känns lite halvlamt också. Jag vill ju prestera. Vara bra. (helst bäst) (fast i dethär fallet nöjer jag mej med bra, för vi snackar ju faktiskt sport här, och kombinationen jag+sport är liksom aldrig någonsin lika med ens nära bäst. Inte ens bra. Inte ens lite bra faktiskt. (sätt mej i ett rum med en boll och ni får världens roligaste piilokamera-grej. en youtube-vinnare) Vid närmare eftertanke nöjer jag mej med att få vara med och försöka prestera något.)
Sen är det något med hela juttun som stör mej också. Stela finska kärringar i ett svettigt rum som försöker dansa-shejka-ens hålla takten lite och vara frigjorda. Det finska folket är inte ett frigjort folk. Men idén är ju bra. (sen finns det ju förstås jättemånga goda idéer, som är just bara det: idéer. men det är en annan sak)

Tänker nog testa en gång till, det beror ju lite på ledaren ockå. Denhär ledaren hade fåniga moves/koreografier (ett hån mot dansare/koreografer att kallas movesen koreografi, men iallafall.) Eller nä. Ledaren hade rörelser som jag tror var tänkta att vara bra/coola/skojiga, men som inte räckte ända fram och istället blev fåniga. Seriöst gone wrong helt enkelt. (ni vet som körer som tror att de kan sjunga och klämmer till med nåt svårt som istället för att bli en wow-faktor går helt persuksille och alla, både kör och publik, skäms lite) Lite så var det här. Ifall det är tänkt att vara "vi rör oss i takt med musiken (eller försöker iallafall) för att det är så roligt", varför inte ha töntiga moves då, som bara är roliga och inte alls ett dugg seriösa? Tiputanssi i en timme. Eller nåt.
Som sagt, bra försök. (Men sen är ju inte jag känd för att nöja mej med att köpa bra försök heller, kanske där skon klämmer.) Men jag ska ge det en chans till.

Piimädrickarvarning

Nuförtiden, i mitt nya liv när jag dricker piimä, försöker jag dricka piimä med allt.

Husmanskost (typ kållåda, köttsås, makaronilåda och sånt. 70-talsmat.) - ja.
Kex - ja.
Smörgåsmat - ja.
Joghurt - nja. Känns lite tårta på tårta. 
Plommon - nej. Huu vilken äcklig kombo.
Som törstdricka - nej.
att först dricka juice och/eller kaffe och sen piimä efter det. - NEJ. Urk. Prova inte på det.
Franska ostar - nej. bestämt nej.
vin och piimä- meganej. Do not try this at home.

Paradoxen

Det känns som att det händer väldigt lite just nu ( = det finns väldigt lite att skriva om i bloggen), men jag har helt sjukt mycket att stå i med. Hur kan det gå ihop?

Måndag är en måste-blogga-dag. För alla läser bloggar på måndagarna. Sen ska man resumera vad man gjorde, vem man träffade och vad man åt och vad som var hit och vad som var miss. Jag träffade dom jag alltid träffar då jag väljer att träffa nån (nå nästan iallafall) och gjorde skojigheter tillsammans med dom. jee.


...men näcken han dansar med bödeln.

Jag tänker Vispgröt en söndag som denna.

Förvåningen

Det var spännande att idag läsa sin egen gradutext skriven för ett halvt år sedan. Jag var mycket rädd då jag började läsa, men alltså jag ba vah? har Jag skrivit dethär? Av visst har jag absolut inget minne, av annat minns jag exakt att jag formulerat exakt just sådär.
Jag är djupt imponerad av mej själv.

Dagens fråga:

Är det normalt att äta väldigt mycket sylt?



btw, så har jag öppnat gradudokumentet