I köket

Eh, antingen är det jag som är för stark, knäckebrödssmeten som är för seg eller mina köksredskap som är för dåliga.

i huslighetens högborg går det vilt till.

En grå gårdag

Gårdagen förde med sig många aber och många smågrejer, som alla kändes mer eller mindre misslyckade. De båda vettiga grejerna jag gjorde var att rätta stavfel samt att gå till matbutiken. Att rätta stavfel åt en människa med mycket högre utbildning, titel, ålder, erfarenhet och kunskap än jag kändes småaktigt. Efter det gick jag till Alepan för att köpa mellanmål. Tjejen i kassan var måttligt road då jag betalade mina 45-cents uppköp med en hundralapp. Hon ba och du har ingen mindre sedel? Nä tyvärr (ba jo, men jag försöker sabotera din dag och göra ditt liv lite surare. Klart att jag inte hade nåt mindre, gök). Hon tittade på mej med en blick som inte gick att tyda. En blandning av uppgivenhet, medlidsamhet, irritation, hat och ironi. Tog emot mina 99,55 euro i växelpengar och försvann illa kvick ut ur butiken med min fil och min banan.

Tur att IKEA står på dagens agenda. Där kan det ju bara inte bli fel. Eller?

Min åsikt

Här sitter man, nådens år 2011, och läser pinsamma nyheter från landets bestämmande organ.
Dethär tycker jag om den saken:

Source: wowitsamy.tumblr.com via Hanna on Pinterest

Mammabloggen

Man vill ju va lite mammabloggare också, så man meddelar lite präktigt att vi nu är mer beredda än någonsin tidigare på en Omppelurs ankomst, eftersom vi nuförtiden är innehavare av denna:

uuh uuh, vi e så fööörberedda!

Så ifall en liten Omppu beslutar sig för att titta ut tidigare än planerat, så har vi iallafall nåt att frakta hem det stackars människobarnet i. (eftersom det inte, som förr i tiden på det glada 80-talet då Samsans småsystrar såg dagens ljus, är tillåtet att frakta hem barn från barnbördshuset i pafflådor, känns det bättre att vara beredd. Småsystrarna är idag prima människoexemplar (och inte så små heller mera) och har bevisligen inte fått skador av pafflådetransporten. Däremot har de en underhållande historia att berätta. Hur spännande är det för Omppisen att få berätta åt kommande generationer att "mina föräldrar transporterade mig alldeles korrekt i en säker bilstol, och dom gjorde precis rätt i den saken"? I say not so much. Men säkerhet framom spännande historier, iallafall för vårt barn. Här levs det minsann inte på kanten.

Gårdagens gåvor

Hahaa! Den som ger (se inlägget nedan!), hon skall även få! Och hon fick detta:

uuh uuh jag får en kokosmage!

Hon fick även något annat, som, precis som hon befarat, väckte stor avund i hemmet. Men mer om det senare. (uuh cliffhanger! alla blir till sej i trasan!) What comes around, goes around peeps!
Idag ska jag boa mej och städa skåp och ägna mej åt navelskåderi (fast naveln snart är alldeles osynlig). Det är med andra ord sanslöst spännande att vara nästan mammaledig.

Glada dagen

Vet ni känslan då väckarklockan ringer nånstans in a land far far away och man febrilt försöker placera in ljudet man hör i nånslags parallell verklighet och sen inser att ljudet kommer från sovrummet medan man själv sitter i vardagsrummet och redan har varit uppe i 1,5 timmar och hunnit käka frulle, läsa tidningarna, surfa genom det viktigaste, skicka 7 mejl och tvätta en maskin kläder? Den känslan gör att man gott och väl kan bestämma sej för att detta ska bli en bra dag.

Eftersom what comes around goes around passar jag på att dela med mej av bra fiilis. Ta för er medan det bjuds.

Source: lottaagaton.blogspot.com via Hanna on Pinterest

Domdär brösten

Men hörni, denhär bröstdiskussionen, va? Är den inte lite onödigt svartvit? Det kan väl ändå inte vara så enkelt som att naturligt=bra och fejk=dåligt? Att vara någons fru skriver bra (och långt) om dethär och det får sammanfatta ungefär det som jag tycker. Alla är vi trasiga och ihopklistrade om vartannat och hur vi lappar oss är vår ensak och huvudsaken är väl att det finns alternativ?

För att livet inte enbart skall vara kroppsligt skall jag spendera dagen tillsammans med Erik Bergmans musik. (Jag har dessutom på känn att mitt liv nog hinner handla om bröst alldeles tillräckligt om några månader.)

Sollängtan

Åh, så jag längtar efter en solsemester. Ens för några dagar. Ens nästa år liksom.
Dricka drinkar i solnedgången.
Läsa lata deckare i hettan.
Äta mat som inte är risgrynsgröt eller knackkorv eller mackor, utan nåt exotiskt.

uuh uuh jag är så Beachgirl.

Börjar sannerligen vara ett tag sen jag var a) såhär brun, b) såhär platt om magen och c) på en strand.

Som tröst och botemedel mot strandlivsabstinensen har Samsan lovat att vi ska resa till Borgå i december. (och jag ba det är int helt samma sak)

Om hur det går till då jag är till glädje för främlingar på tåg

Tåget är ypperligt för att se på tv-serier och för att jobba (mest för tv- serier). Igår gjorde jag både och och viftade mej genom dagens Shakespeare-program efter avslutad tv-seriemaraton (varvat med lite tupplurer. man blir väldigt trött på tåg). Då jag var klar satte jag undan noterna,varvid en äldre herreman kom fram till mej och sade att han applåderade lika tyst som musiken klingade och tillade att tågresan aldrig tidigare varit så angenäm som nu, då han fick bevittna en så "viehättävä musiikkituokio". Han hade blivit alldeles förtrollad och glömt att han var trött och behövde på toaletten. Ibland gör man tydligen något gott iallafall.

I byråkratins högborg

I förmiddags styrde jag mina käcka steg till FPA, alla byråkraters himmel. Fick mycket vänligt bemötande, men mannen bakom disken måtte han trott att jag var en idiot. Han frågade vänligt om jag råkar minnas mitt socialskyddssignum utantill? Mm, jo hej, jag är inte född igår. Och hur är det med kontonumret, månne jag kan mitt eget kontonummer? Sköter ju myndigt nog mina egna bankärenden sedan 15 år tillbaka, så jo, borde ha koll på det också. Och hur är det med bilagan, som jag (okej, tekniskt sett Johanna, men iallafall) hade printat ut, har jag den utprintad åt mej själv också, så att jag också har en lista över mina egna arbetsgivare? Ba jag har själv skrivit listan you idiot. Men jag föredrar faktiskt att bli vänligt behandlad som mindre vetande framom översittarfasoner, så egentligen klagar jag inte. Eller åtminstone bara lite. 

Dagens program

Bland annat detta har varit på dagens agenda. Alltså både bakandet och ätandet.

Uuh uuh jag är så huuuslig.

Två kalenderhändelser

1) Om nån vet att den har dejt med mej inkommande torsdag kl 10, så ropa hej! Jag har nåt inskrivet i kalendern som jag inte har en aning om vad det är.
2) Jag har utfört det ultimata moderskapsdådet: köpt scouternas julkalender av en liten scoutgosse som ringde på vår dörr. Kände mej mest som Rachel i Friends, i Halloweenavsnittet, ni vet. Då hon ska dela ut godis. Jag fick lust att köpa alla gossens kalendrar just because. Men jag hejdade mej och log bara mitt mest moderliga leende åt den lille scouten.

I bussen

Sitter i bussen, och vår busschaufför, ja han är en man med gott humör. Han har ingen aning om hur busslinjen går, men han är glad ändå. med gemensamma krafter försöker vi ta oss fram och stämningen i bussen är minst sagt uppsluppen. Nåt liknande har jag inte varit med om. Dessutom sitter det en liten ca fyra-årig kille och refererar allt på både finska och svenska. lite som att va på hockeymatch men ändå inte.

Livets lott

Det hela började oskyldigt för några veckor sedan. Min kör var på turné till Vasa och jag gjorde klassikern "köpa tuliainen på hemvägen", dvs på Seinäjoki tågstation. Alla undrar vad man kan hitta för trevlig där, om inte en Ässä-lott. Lotten var en hit även om vinsten var skral. Nästa Vasa-resa följde samma mönster och jag valde omsorgsfullt en Ässä-lott i R-kiosken på Seinäjoki tågstation. Försökte försiktigt skämta i kiosken om en eventuell vinst, men kvinnan var uppenbarligen inte på skämthumör och fräste priset åt mej och tittade på mej med en blick av stål. Men stoppa pressarna: det var en riktig vinstlott! 10 euro! Jubel och fanfarer!   I några dagar bidade vi vår lycka - man har ju läst på Iltalehti och Expressen om människorna som har sina vinster liggandes hemma hur länge som helst pga rädslan för att livet så drastiskt ska ändras i samband med att man löser ut sin vinst, och i ett svagt ögonblick kanske vi funderade på samma sak. I måndags beslöt vi oss dock för att inlösa vinsten i kvarterets R-kiosk, eftersom risken för stor förändring ändå inte var särskilt föreliggande. Samtidigt passade vi på att lösa ut Lotto-vinsten på 10 cent. För Ässä-lottsvinsten var beslutet att göra en investering i nya lotter självklart, medan Lotto-vinsten var såpass modest att vi upplevde det klokast att ta ut den i regelrätta pengar. 

Samma kväll, och veckan (okej, veckorna) innan hade vi noggrannt kalkylerat hit och dit gällande eventuella bostads-/huslån. Vi har bollat med summor, övervägt, räknat och tänkt. (för den oinvigde kan jag avslöja att bostads-&huspriser i huvudstadsregionen inte hör till de lägsta kategorierna) Vi har snackat stora summor. Därför fann vi det extra lustigt i R-kiosken då vi löste in våra vinststålar. Vi skrattade så vi kiknade då tjejen hade mage att ge vår Lotto-vinst på 10 cent i landets minsta valör, två 5-centare. Mindre än så kan väl vinsten knappast bli. Dessutom satt i relation till de många många hundratusen euros lån som vi har kalkylerat avochan med kändes det extremt komiskt med en vinst på 10 cent. Tjejen bakom disken såg dock gravallvarlig ut och såg inte alls ironin i detta. Vi fortsatte att skratta och skämta om lotterna, men tjejen rörde inte en min. Inte ens nånting som kan liknas vid ett leende fick hon fram. Eftersom mina fingrar gången innan visat sig vara magic fingers valde vi att igen låta dessa rare babies välja ut nya lotter.  Tjejen tog motvilligt fram häftet med lotter och då vi försökte skämta nåt med henne om vilka lotter som månne kan vara vinnande ryckte hon ointresserat på axlarna och svarade med is i blicken en tiedä. Vi började nästan skämmas för att vi hade så roligt åt lott-rumban, men gick ändå skrattande hem tillbaka för att skrapa fram 3 euro i vinst. Hur vi ska investera pengarna är ännu oklart, men det lutar just nu åt att köpa en ny lott. Måste dock minnas att inte le, skratta eller ha det roligt då vi går till ärrän nästa gång. 

Vardagsakrobatiken

Många bollar i luften just nu. Bäst att lära sig jonglera. Och att tupplura lite mellan alla cirkuskonster.

Jätteäpplet

Plötsligt inser man att man inte har fotat sin mage på länge, precis som om det sku va helt normalt att fota sin mage.

Framifrån ser den ju liten och söt ut.

Från sidan är den ett jätteäpple!

Fråga bloggen om teknisk hjälp

Kan någon vänlig själ förklara varför min läslista i draften plötsligt inte syns? Jag lägger till bloggar, men ändå påstår den att jag inte följer några bloggar? Listan syns inte heller i "hantera"-fliken? Men om jag lägger till en blogg syns den en stund och i inställningspopupfönstret syns det att jag följer 26 bloggar?
Tror jag får ett nervöst sammanbrott snart.

Den emotionella berg- och dalbanan

Imorse låste jag in mej på en tågvessa och grät okontrollerat i 10 minuter. Före det hade jag skrattat så högt i mitt tågsäte att mannen på andra sidan gången vände sej mot mej och konstaterade att det är underbart att nån kan njuta så av en bok som jag uppenbarligen gör. Då han frågade vad det var för en bok jag läser svarade jag artigt med en liten tilläggsförklaring (varför tillägget kändes angeläget vet jag inte riktigt, men det gjorde tydligen det). Jag läser Livet & barnet, en av Svenskfinlands mest omtalade böcker just nu. Författaren är en ung kvinna som skildrar hur det är att få barn. För tillfället läser jag om förlossningen. Han såg plötsligt väldigt ointresserad ut och har inte ägnat mej någon som helst uppmärksamhet efter detta. Men till Peppe: Ett stort tack för den oerhört underhållande förlossningshistorien! Ingen annan har ännu fått mej att skratta (eller att ens dra lite på mun) då ordet förlossning har nämnts. I något skede märkte jag dock att jag egentligen satt och grät mera än skrattade och i samma veva insåg jag att jag verkligen inte var slutgråten än och blev tvungen att rusa in på vessan och låta syndafallet komma. 

Nu efteråt känner jag ju mej sjukt pinsam som satt inlåst på en tågvessa och grät för att jag är rädd för den stundande förlossningen. Och inte bara för förlossningen (men mest nog), utan allt detdär som kommer efter den. Detdär med ansvaret över ett barn osv. Men det hjälpte faktiskt lite grann att sitta där nånstans mellan Tervajoki och Isokyrö och tjuta som en hundvalp. Jag skyller dock allt på cocktailen hormoner och förkylningströtthet. Dessutom har jag nu insett att jag måste sluta leka cool hos rådgivningstanten. Tanten har två gånger frågat hur jag känner mej inför förlossningen, om jag har några tankar eller rädslor angående det. Båda gångerna har jag nonchalant ryckt lite på axlarna och svarat med ett svalt nå int nu egentligen. Det är en ren och skär lögn. Jag är skräckslagen.

Den återfunna skatten

Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag i augusti köpte mej en ipod. Jag var mycket nöjd. I något skede under hösten, mellan varven då jag satt på tåg mellan Helsingfors och Vasa, råkade jag förlägga dyrgripen. Tänkte bortskämt och otacksamt nog inte jättemycket på det hela, eftersom det inte hör till ovanligheterna att jag förlägger bra grejer, som senare bara råkar dyka upp av sej själva nån månad senare, ofta på totalt otippat ställe. Dessutom är det ju lite vardagsskoj i mitt annars så vanliga liv, att hitta saker jag glömt att jag ägde innan dom ens försvann. På så sätt blir ju upphittandets glädje om möjligt ännu större. Igår var upphittandets glädje en grumlig känsla. För plötsligt hördes ett rop från fjärran och min mor utbrast titta vad jag har hittat! Det tog en stund för mej att räkna ut vad skatten kunde tänkas vara och jag täcks kanske inte nämna hur många för tillfället borttappade förlagda prylar jag försökte gissa på innan jag träffade rätt. Min iPod! O du stora glädje och lycka. Men den lyckan varade inte länge, för platsen för fyndet är en plats där dylika, elektronikrelaterade fynd inte gärna borde göras. Nämligen tvättmaskinen. Min renliga mor har tvättat min iPod! Hur detta är möjligt är ett mysterium. I tvättmaskinen fanns, förutom hennes egna jumppakläder, ett litet bylte med mina kläder: två toppar, en t-shirt, två par trosor och en behå. Eftersom min garderob i tider som dessa är rätt begränsad är detta klädesplagg som jag har använt och tvättat hur många gånger som helst sedan jag förlade ipoden. Hur är detta möjligt? Jag kan väl inte ha gått omkring med en ipod i trosorna utan att märka det (i tre veckor?)

Som tur är vi ena jäklar på dethär med försäkringar i vår familj, och detta måste väl ändå kunna klassas som olycksfall i hemmet, så här ska det minsann sökas pengar.