Skämtet

Då januari sakta men säkert lider mot sitt slut kan vi, om inte annat, iallafall konstatera att månaden då jag skulle SY (alla vet vi att goda blivande mödrar ju ägnar största delen av mammaledigheten åt att sy och pyssla) blev ett lika stort skämt som man kanske trodde* att det skulle bli. (har inte ens limmat ihop något). Och jag tror att det är safe to say att det inte kommer att bli fler sömnadsmånader i fortsättningen heller.


Utdrag ur dagens HBL:

*de som vill kan göra ett litet Victory-tecken nu

Firarna

Efter en långpromenad beslöt vi oss för att ta en välförtjänt paus på cafeet och fira den egentliga beräknade dagen, medan Omppeluren skulle fortsätta sin skönhetsömn ute i vagnen.

Eftersom tajming aldrig har varit Omppelurens starkaste sida, hann vi bara in i cafeet innan gråtlarmet pep till. Vi hämtade in det gråtande barnpaketet, som beslöt sig för att somna om i all sköns ro medan vi förtärde vårt firarmål. Hemvägen gick mycket snabbt; Omppeluren skrek nästan sönder sina lungor och mamma och pappa halvlänkade hem i panik.

Dagens plan

Ut i solen+sova=sant

Fredagsmys

Okej, beat this: vagnpromenad i solen, lite mysstunder på soffan med Omppeluren, lasagnemiddag och ett miniglas rött på tumis medan barnet lurar på balkongen, AW på stan (!Jag har haft ett socialt liv! Med läppstift och allt!) och när jag kommer hem har fadern städat hela hemmet och sitter i soffan och myser med sin son. Det var då en rackarns tur att jag på hemvägen från AW:t beslöt mej för att bryta godisköpsförbudet just denna kväll.

premiärveckan - en bildkavalkad

Ett provåk i vardagsrummet. Det finns iallafall kasvunvaraa i Emmaljungan.

Mor är glad. Promenaden var en succé för alla inblandade.

Premiär för Pikku-Ruu bärselen. Mor var jättenöjd, Omppisen endast måttligt tillfreds.

30-års kalas hos allas vår Mostis! Fabulös brunch att starta sin kalaskarriär med. 

Vissa är ju inte helt vana kalasister och behövde vila ögonen emellanåt.

Förlossningsberättelsen

Hörni, det är fantastiskt att föda barn. Det är en mening jag aldrig trodde jag skulle uttala högt, men så är det. Det är så stort att man knappt förstår. Men här är min berättelse om hur det gick till då Omppeluren kom till världen. (med en varning för världshistoriens längsta blogginlägg)

Det var en vanlig onsdag. Jag klagade högt på bloggen och fick äta upp mina ord bara några timmar senare. Vi gick och lade oss i normal ordning och skrattade lite rått åt min enorma svullnad på händer och fötter. Samsan somnade gott, medan jag låg och vred mej en bra stund. Hade lite ont i ryggen (igen) och lite ont i magen. Plötsligt, out of nowhere, ca kl 00:45 kände jag något mycket underligt. Kissade jag just ner mej? Jag satte mej käpprakt upp i sängen och för en sekund tvekade jag, vad var detta? Pickade i Sami med orden Jag tror mitt vatten just gick. Steg upp, och plötsligt forsade det vatten ur mej. Ba eh? Jag började skratta medan den yrvakne Sami var mycket irriterad över den brutala väckningen. Måste barnet födas nu? Jag kommenderade upp honom att för leta efter handduk eller liknande för det forsande vattenfallet mellan mina ben. Han yrade ut i vardagsrummet och sökte efter handdukar i vår bokhylla och i vårt vitrinskåp innan han plötsligt insåg att vi ju förvarar handdukar i toalettskåpet.

Vi ringde sjukhuset för att fråga what now. Detta fanns överhuvudtaget inte i våra planer ännu, även om jag hela tiden haft en känsla av att vårt kära barn kanske kommer lite tidigare än väntat. Barnmorskan i telefonen var mycket vänlig och meddelade att vi skulle komma dit med detsamma eftersom det fortfarande bara var vecka 36. Vi yrade runt en stund och funderade vad man riktigt ska ta med sej och satte sedan ganska nervöst men ändå lugnt av mot Barnmorskeinstitutet.

Väl framme fick jag ett rum och sedan togs prover för att kolla eventuella symtomfria infektioner som kunde ha framkallat den för tidiga vattenavgången och samtidigt fick jag antibiotika i dropp mot eventuella kommande infektioner. Hade några små sammandragningar och fick 1g Panadol mot värken.  Det var sist och slutligen ett ytterst värdelöst gram. Vi glömde givetvis kameran och några andra smågrejer och nångång efter kl 3 beslöt vi att Sami åker hem och sover, hämtar grejerna, åker via jobbet för att sköta grejer han trott han hade en månad på sej att fixa och kommer sen hit såfort det börjar närma sej.

Jag fick inte en blund och läste istället min bok och slösurfade på paddan, allt medan värkarna blev kraftigare och kom tätare. Kl 07.30 ringde Sami för att rapportera att han var på jobbet och att jag skulle ringa sen då han behövs. Jag käkade frukost och hade ganska ont i magen och kl 08.30 ringde jag Sami att det nog är bäst att du packar ihop och kommer hit nu. Jag försökte variera mellan att sitta, ligga, stå, gå, gunga i gungstol och hålla hårt i Samis hand och bara chilla medan värkarna blev kraftigare och jag allt mer arg.

Ett sista försök att vara lite käck. 

Jag försökte få lite mera smärtstillande av något slag, men barnmorskan konstaterade att det hon nu hade att erbjuda var ganska värdelöst vid dethär laget.
Strax före 11.30 konstaterade barnmorskan att jag var öppen 5 cm och att det var dags att förflytta sej mot förlossningssalen och framförallt mot bedövningen. Medan Sami tog en ytterst lustig filmsnutt på band kände jag att modet steg lite grann. Bedövning lät helt enkelt som änglakörssång i mina öron. Vid dethär laget var jag ganska ettrig och arg, för dethär gjorde ju helt enkelt vansinnigt ont.

Väl framme i förlossningsrummet gjorde det om möjligt ännu mer ont. Helt djävulusiskt ont faktiskt. Barnmorskan föreslog att jag skulle sjunga mej genom smärtan och försökte agera nån slags försångare, vilket bara fick mej att bli ännu argare. Jag vill INTE sjunga då jag föder barn. Vi försökte oss också på lustgas i väntan på anestesiläkaren. Lustgasen var vidrig. Jag fick totalångest av masken och kände att livet verkligen hade spelat det fulaste sprattet mot mej ever. Barnmorskan försökte tappert med en till dos lustgas medan jag fräste åt henne att ta bort skiten ur mitt fejs. Hon lydde och försökte få mej att andas lugnt istället. På det svarade jag vänligt nog V*** hengitä ite. Smooth. Jag sansade mej och bad om ursäkt, allt medan anestesiläkaren satte in både spinal- och epiduralbedövningen.

Barnmorskan Minna var fantastisk. Hon uppmuntrade, hon var lugn, saklig och helt enkelt super. Vi fick båda genast stort förtroende för henne och det kändes på allt sätt tryggt. Läkaren däremot var en kortfattad kvinna som bara kom in, tryckte upp knytnäven i mitt underliv utan desto mer snack kring saken och konstaterade sedan att jag var öppen 10 cm. Med sej hade läkaren en student som försiktigt frågade av mej ifall hon också skulle få känna efter. Jag var vid dethär laget totalbedövad och såg inget som helst hinder för främmande människor att gräva i mitt underliv och sade käckt att varsågod bara! My vagina is open!

På Barnmorskeinstitutet är man konservativ då det gäller färger.

Då bedövningen äntligen började verka var det en enorm lättnad. Det kändes som att det kanske skulle bli en förlossning iallafall. Under det värsta smärtskedet hann jag nämligen tänka att jag inte fixar dethär. Att jag inte kommer att klara av att föda ett barn. Bedövningen gav mej hopp igen och medan jag chillade en stund gick Samsan på lunch. Då han kom tillbaka var kl ca 13 och det var dags att börja krysta ut barnet. Jag krystade och krystade, allt medan Samsan hejade på och Minna uppmuntrade, men gossen slank tillbaka in hela tiden, och plöstligt, innan vi visste ordet av hade läkaren tillkallats och beslutat att dra ut Omppeluren med sugkopp. Det hela skedde blixtsnabbt och rummet var plötsligt fullt med folk och jag fick order att krysta utav bara fan. Sagt och gjort. Jag var ganska yr och krystade, men fattade inte om barnet kom ut eller inte förrän Sami sa se on poika! och genast började det lilla livet gny och ha sej. Med navelsträngen ett varv runt halsen hade vår son kommit till världen kl 14.28 i något som kändes som ett nafs. Han var ett friskt gossebarn och jag och Samsan grät några skvättar av lycka och Sami fick sedan äran att klippa navelsträngen och plötsligt hade nån lyft min son på mitt bröst.

Världens finaste Omppelur hade kommit till världen.

En guldgosse på 2845 gram och 48 cent låg och gnydde och hade sej på mitt bröst ett bra tag. I samma veva tror jag visst att Minna sydde ihop mitt underliv, men det märkte jag knappt av i ruset av att ha blivit mor. På frågan om vi ville se moderkakan var vi rörande eniga om det nekande svaret. UJ, säger jag. Efter ett tag skulle Sami bada sin son medan jag fick gå i duschen. En sköterska som var en kopia av Tarja Halonen kom in, tog mej i handen och ledde mej till duschen. Jag var förstummad av presidentkopian och tänkte mest på att jag stod i duschen med Tarja Halonen, allt medan Sami hade sin första far-och-son-moment.

Efter det lindades han och lades i sin krubba och vi serverades vår festsuppé.

Ett barnpaket.

Till slut promenerade vi för första gången som en familj längs med korridorerna till avdelningen och rummet där vi skulle spendera vår första natt.

Ja, att föda barn var sannerligen den häftigaste och finaste upplevelsen ever. Barnmorskeinstitutet var helt strålande bra på alla fronter och vi var i sanning nöjda med allt. Att föda barn tidigare än beräknat gick hur bra som helst och vi fick verkligen allt stöd och all hjälp vi behövde för att komma igång med föräldraskapet.

En mycket nöjd mor dricker kvällste dagen efter förlossningen.

En Omppelur i solskenet dagen för avfärd mot det egna hemmet.

Alien

Vi är hemska föräldrar. Vi kan sitta i soffan och skratta åt vårt barn. Han har så oerhört fula miner. Han ser ut som en blandning av en utomjording och en bakfull gammal gubbe. Ibland som en mager version av Buddha. Men vi kompenserar vårt elaka skratt med att älska honom ovillkorligt detta till trots.

Vår lilla utomjording.

Omppelur & mor tävlar i Vem är tröttast-ligan.

Hur det går till då jag har moderskänslor

För att orka vara mamma har vi bestämt att jag ska gå ut i friska luften varje dag, medan gossebarnet vilar eftermiddagslur tillsammans med sin far. I tisdags var det första gången jag vädrade vinterluft efter förlossningen. Jag styrde som sagt mina käcka steg mot stadens centrum för att sköta ett par ärenden. Skulle vara borta max en timme. Efter 55 minuter ringde telefonen.
Fadern: Var är du? här har vi redan en liten nödsituation.
Modern: I Stockas kundtjänst. Jag kommer helt just. (försöker verka lugn och sansad)
Samtidigt som damen i kundbetjäningen blev allt långsammare på att skriva in uppgifter med sin eminenta tvåfingersmetod, steg paniken i modern. Först kom svetten. Det var ingen liten svett. Det forsade längs med kinderna, i nacken, mellan brösten, på överläppen, ja överallt. Sen kom gråten. Först bara som en lite brännande känsla bakom ögonlocken. Sen som en flod. Genomsvettig och stortjutande sade jag kort åt damen att jag måste nog gå nu. Damen försökte med ett ynkligt dethär tar bara fem minuter, men då hade jag redan rest mej och var i färd med att fly. Jag såg det stackars gossebarnets gråtvridna ansikte framför mej. Mitt barn är i nöd. Och sen sprang jag. Sprang hela vägen hem från Stocka. Inte lätt joggning. Jag sprang som en tok.
När jag kom hem innanför dörren sov gossen sött i sin faders famn.

Kroppen

Hörni, kroppen är en fantastisk uppfinning. Jag kan fortfarande knappast tro att denna lekamen har fött ett barn. Helt oerhört fint.

Sista magbilderna, innan det är glömt.

V.36, några timmar innan vattenavgång. +12 kilo och svullen som en gris.

Exakt en vecka efter förlossningen. -10 kilo och tillbaka i normala proportioner.

Det lösa hullet på magen, det är nästan så att jag gillar det. (åtminstone försöker jag nog göra det). Det berättar en fantastisk historia om hur jag bakade en riktig prins.

Multitasking

Då man är mamma rinner tiden genom fingrarna. Allt blir antingen ogjort, halvgjort eller hafsgjort, speciellt om man försöker sej på den ädla konsten multitasking. Vart tiden egentligen försvinner är det ingen som vet. Igår natt ställdes jag inför ett knivigt val: vyssja gallskrikande Omppelur eller kissa ner mej? Av två ting valde jag nr tre: sjunga Sov du lilla videung åt gallskrikande skrikande Omppelur på armen och kissa samtidigt. Även det gick bra.

Batman

Man skall inte väcka den Batman som ligger i solariet och solar sej.

Vi är alltså tillbaka på sjukhuset för lite ljusvård pga att herr Omppelur är så gul (levern funkar inte ännu som den ska). Han och hans mor skall tillbringa ytterligare en natt i den mysiga sjukhusmiljön.

Jag är en mamma nu

Jag har fött en son. Den 5.1. kom en liten Omppelur hastigt och lustigt till världen, nästan en månad för tidigt. Han är fantastiskt bra på att vara min son. Ja, min son är ju helt enkelt Bäst. En noggrannare förlossningsberättelse är ju givetvis på väg, men jag har märkt att det är mycket kring dethär med att vara mor, och bloggen, ja den kommer liksom i sista hand just nu. Först kommer Herr Omppelur, sen kommer Herr Samsan, sen kommer jag, sen kommer hemmet, sen kommer allt annat.

Jag har ju alltid sett mej som coolast i stan, chill, lugn och helt enkelt jätterento. Det har nu visat sej att jag hade fatalt fel. Ett knarr, ett gny, en rap eller en prutt från Herr Omppelur och jag rusar dit som ett skitigt streck. Jag är så totalt orento som man bara kan vara. Dessutom har jag blivit disträ. Idag skulle jag ta mej en promenad medan mina pojkar hade kvalitetstid på tumis, en promenad som senare skulle visa sig ha ett mardrömslikt slut. Före det skulle jag föra ut roskis. Jag satte mina käcka post-pregnancysteg mot stan och när jag steg in i apoteket insåg jag att fortfarande bar på roskispåsen. Så är det tydligen att vara mor.

Mammaledigheten

Men hörni, dethär med mammaledighet, är det inte lite kuiva? jag menar såhär före barnet har anlänt? Klockan är 10.25 och jag har tvättat två maskiner, bytt lakan, gått igenom två lådor med gammalt skräp och slängt en sopsäck av innehållet, dammsugit och läst ut internet. Återstår... shopping? Man tänker åh, nu ska det regna blogginlägg och sen, vad ska man blogga om? Tvättupphängning? Disk? Don't think so. Men I'll be back later idag, jag lovar. Med nåt mycket roligare. hejssvejs.

(Skräck)inledningen på det nya året

Nyåret firades i goda vänners lag, och alla var glada. Årets första dag firades med att äta rester och gå på en fotbollsfilm (som visade sig vara mest en förhållandefilm och ganska lite en fotbollsfilm). Efter filmen började alla tankar snurra i mitt huvud och jag var tvungen att medge att Omppisen inte hade rört på sej en enda gång sen raketskjutandet natten innan, trots att jag bara legat på soffan hela dagen. Vi ringde jouren och körde iväg för en check-up. Det var inte riktigt såhär vi hade tänkt inleda det nya året, men vi försökte lugnt samtala om lite alltmöjligt för att lätta upp stämningen en aning och för att få tänka på nåt annat än allt det som snurrade i våra huvuden. 

Väl framme började de monitorera  hjärtljud och vi skulle räkna rörelser once again. Hjärtljuden lät normala och taktfasta och Omppisens föräldrar fick höra orden "nu kan ni andas ut", och vår omåttliga coolhet till trots föll kanske en lättnadens tår eller två. Lilla Omppeluren ville fortfarande inte samarbeta särskilt aktivt med sparkar, slag, svängningar eller annat och vi fick vänta på ett ultraljud för att säkerställa att allt ändå var som det ska. Väl inne hos läkaren konstaterades det att allt såg bra ut och att vi dessutom fått vår önskade julklapp: Omppu har svängt sig och huvudet håller på att fixeras! Den rörde sej helt normalt och vinkade åt oss även om inte jag kunde känna av en enda rörelse, och rörde sej tillochmed så livligt att läkaren inte kunde mäta allt det som hon hade tänkt. Vi fick åka hem med orden "välkomna att föda om några veckor då". Då jag vaknade på natten kände jag två små små sparkar som jag tolkade som ett Hej, sa ett Äpple! och somnade tryggt om. Och nu har jag zumba i masun igen och mon dieu, så jag uppskattar det!