Stoppa pressarna

Ett under har sannerligen skett. Idag skådade jag ut genom fönstret och konstaterade att de var fasligt smutsiga. Därefter tänkte jag käckt att jag ska tvätta dem. Nu. Och så tog jag tag i saken direkt och åtgärdade problemet. Min stundvisa initiativrikedom kommer lika överraskande varje gång.

Få saker är ju trevligare än rena fönster en ledig och solig fredagseftermiddag som denna. 

Efter att detta mirakel skett, kom min sambo hem med fredagsbullar och plötsligt blev det fest. MED RENA FÖNSTER.

Brandbilen

Denna blogg handlar tydligen enbart om (roliga) saker mitt barn säger, men asså. På utvecklingssamtalet igår fick vi höra följande underhållande anekdot.

Dagistanten: Vilket djur är det som har en lång snabel som kan spruta vatten?
Emil: (viftar jätteivrigt med handen) JAG VET!!! Det är ju BRANDBILEN!!!

Snöskottaren och jag

Eftersom mitt liv i övrigt bjuder på sällsynt få spänningsmoment att dela med mig av, vill jag dela med mig av en till konversation med min 3-åring.

Strax efter gonattsagan ligger vi och viskar en stund i sängen, min son och jag.
E: Mamma, jag är rädd.
H: För vadå?
E: Att jag ska tappa bort dej
H: Det behöver du inte oroa dej för, jag försvinner ingenstans
E: Men mamma, jag har ju tappat min snöskotta också, så då kanske jag också tappar bort dej
H: Men minns du att den inte var borttappad, pappa har bara satt den i förvaring tills det kommer snö igen.
E: Men kanske pappa stoppar undan dej också då?
H: Nå, det tror jag väl ändå inte. Man brukar inte stoppa undan människor, bara saker man inte behöver.
E: Bra. För jag behöver dej hela tiden mamma. Och pappa också. För han vet inte var något är. Han hittar ingenting här hemma. Och så kan han inte spela Brandman Sam-sången på piano heller.
H: Älskade vän, jag behöver dej också. Men nu ska du sova. God natt min skatt!
E: God natt. Nu måst du gå mamma, så att jag får tänka på snöskottan ifred.


Föga anade jag väl att en diskussion om en snöskotta skulle väcka så vackra känslor i mitt modershjärta.

Kärleksförklaringarna

Vi läser Madicken, och i boken blir Lisabeth ensam i skogen och ropar på sin mamma.

Emil: Varför ropar hon på mamma?
Jag: Nå, hon kände sej ensam och rädd, och då kanske man ofta vill ha sin mamma nära.
Emil: Jo. Men varför ropade hon inte på pappa då?
Jag: Tja, hon kanske bara tänkte på mamma just i den stunden.
Emil: Fast om jag skulle bli ensam i skogen, då skulle jag nog ropa på er båda. För jag skulle tycka att det var bäst om ni båda kom och räddade mej.

Ack, dessa kärleksförklaringar vi får av vår 3-åring. De är helt enkelt oslagbart ärliga och fina.

I en idealisk värld, där björnar släckte bränder

En gyllene konversation på vägen till dagis imorse.

E: Mamma, blir det snart sommar?
H: Nä, nu blir det höst, sen vinter, sen vår och sen igen sommar.
E: Varför?
H: (pffff. Därför) För att vi har olika årstider i Finland. Är det inte bra det?
E: Jo. För sen kan vi åka pulka!
H: Javisst, sen på vintern!
E: Men... var sover snön riktigt på sommaren då?
H: Nå, snön blir till sen då det blir kallt och vattnet fryser och bildar iskristaller i regnform. Och sen smälter den igen till sommaren.
E: Jahaa! Så snön och björnar är samma sak då! Som sover då man inte behöver dem!
H: ... Nå kanske lite jo....
E: Fast... björnar behövs ju nog oftare än snö, mamma!
H: ? Hur menar du nu riktigt?
E: Nå, bara att björnar ju kan vara bra att ha på vintern också, när de sover.
H: Jaa... till vadå?
E: Nå till att leka med! När jag blir stor, då ska jag bli en snöbjörn! Som kör roskisbil och släcker bränder!

Att släcka imaginära bränder med moffa = bästa grejen som finns.

Creare, ergo sum (eller historien om kaffet)

Ja, rubriken motsäger sig själv, för sällan känner jag mig så olevande som då jag skapar saker och går in i workflow. Då finns jag ju knappt, och istället upptas jaget av skapandets vånda och allt det där klyschiga, ni vet. Men, som ett bevis på att jag inte dött, finns min alster där, i Scores-mappen på datorn. Ett veritabelt bevis på levnad, att man lämnar något efter sig, eller?

Och, om nån undrar vad det är hon gör riktigt, så kan jag berätta att jag arrar och komponerar (!) sånger till alla mina tre körer, samt skriver en historik. Så där i en salig blandning huller om buller. (jepp, just så: en skriven rad här, en läst där. Några toner hit, ja men i den där andra sången kunde det funka såhär. En annan, mer strukturerad skulle ha kolavippat på kuppen) Så där så att virrhjärnan blir lagom överhettad. Igår, t.ex., bryggde jag kaffe utan kaffe, dvs vatten i en kanna. Hällde upp och först vid andra klunken märkte jag fadäsen.
Vid min svans, det är ju varmvatten jag dricker!, tänkte jag inte. (istället gick tanken längs några inledande svordomar vidare till Vad fan! och därifrån vidare till en sångstrof.)
Chocken tog mig dock tillbaka till de levandes böcker och jag insåg att kaffe med kaffe i är ett livselixir för denna skapande människa.

Ungefär såhär avslappnad ser jag alltid ut när jag jobbar.
Nånej, skojar bara. 

Våffelcafésuccé

Fatta känslan då man har printerstrul och sen, efter många om och men, FIXAR DET SJÄLV och löser tekniska problem. Sicken egoboost!

Speciellt efter att man stekt över hundra våfflor dagen innan på sitt mysiga gårdscafé och man definitivt inte skulle ha ork över för printerproblem. Alltså detdär med att ha gårdscafé. Det är just så mysigt som det låter och kanske tusen gånger jobbigare än man skulle kunna tro. Oberoende så var det värt mödan och besväret. Så himla kul!

Voihan Vohveli blev en succé i år igen

Vimplar ska det vara på café!

Och lekande barn...

...som gärna tar en våffla till.

Att skapa kultur

Här sitter vi och leker, mina kollegor och jag. År av studier, år av arbetserfarenhet samlat till en samling färggranna lappar i en rad. Och såklart går det bra att skämta friskt om detta, men faktum kvarstår. Dessa lappar inrymmer ett relativt stort mått kunnande och kompetens. Många (i samhället) kanske tänker att konserter bara är en rad (bra) låtar efter varandra. Och det är ju inte helt fel tänkt. Men jag vågar ändå påstå att den raden låtar inte föds ur intet. Det behövs verkligen ett visst mått mångsidigt kunnande för att få till den rätta lottoraden. Framförallt vill jag påstå att jag verkligen njuter av att få jobba fram den raden med de personer som satt hemma på vårt vardagsrumsgolv och pratade och radade ut lappar och kom med smarta, roliga, dåliga, insiktsfulla och inlyssnande kommentarer kring hur vi riktigt ska göra.

Lappinfernot gjorde mig givetsvis helt slut (inget skämt. Det är så mycket mer betungande att rada färgglada lappar på ett golv än en kanske skulle kunna tro). Så nu tar jag igen mig hos frissan. För let's face it, man tänker ju så mycket bättre i snyggt hår.

Den 74 nystarten

Jag är inte den enda, och det är inte min första gång. Som jag gör en comeback med bloggen. Den lever och dör, denna blogg, likt en katts nio liv verkar bloggen har ännu fler. Vi kan kalla min senaste paus för en semesterpaus. Eller en ingen blogginspirations-paus. Hursomhelst vill jag inte lämna min käraste blogg.

Mitt sanslöst spännande liv fortsätter. Sedan en vecka tillbaka grejar jag med julsånger. Det började jag med samma vecka som sommaren visade sin finaste sida. Timing is everything.

Några pics från sommardagar som gått:

Uuh uuh sicken idyllsommar.

Vissa vinterbadar på sommaren

Sista morgonen på denna semesteretapp. Jag stod där på bryggan och blickade ner över det iskalla vattnet. Sen plötsligt så bara gjorde jag det: jag tog ett morgondopp. Gick ner för stegen, ner i det iskalla. Och så doppade jag hela kroppen. Var stolt och kände mig uppfriskad, så där som jag tänker mig att vinterbadare gör. 

Det var 18 grader i vattnet den 17 juli.

Jag upprepar: konstig sommar, detta.

Semesterfirare som tackar för sig:

Konstiga sommaren

Den här sommaren då. Är ju i sanning inte en vanlig sådan. För det första kylan. För det andra simmandet. Sa hon simmandet? tänker ni nu. Ja, svarar jag. För denna sommar har jag simmat. Två gånger varje dag sedan vi kom hit till sommarparadiset. Inte pga behov av svalka utan pga skönt. Mmhmm. Den här sommaren ÄR konstig. Är inne på sommarens fjärde bok. Har inte ätit glass varje dag pga kylan. Men vi har haft det gott ändå. På alla vis.

Har också åkt båt.

Kesäfleda och annat somrigt

Far drog söderut till saltgruvan, medan vi fortsätter att förlusta oss i vårt sommarparadis. Jag har min sedvanliga sommarfrisyr, Emil har lekt mycket butik i lekstugan och ibland har solen förärat oss med ett besök. Att klaga känns i sanning lite avlägset. Eventuellt vore det isåfall på den arktiska kylan som faktiskt inte känns helt okej den 13.7. men det är ju lite meningslöst att klaga på vädret så vi skippar det. 

Har ni vägarna förbi så stick er in på en kaffikopp vettja!

Lyckligheten

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.  Så många gånger denna semester har vi fått haj fajva varann då vårt barn varit så himla bra/duktigt/härligt, ni vet. Och nej, skriver inte detta för att skryta eller för att försöka lyfta fram oss som bättre föräldrar eller vårt barn som bättre än andras. Skriver detta för att mitt modershjärta är just så fyllt av stolthet, lycka och glädje som bara ett modershjärta kan vara. (När man är mamma blir man mycket stolt över både mycket lite och mycket stort, har jag märkt).

När vi landade i Mumindalen igår lyste Emils ögon som förtrollade. Han gick all in och levde sig in i Mumindalens värld till 100 procent. Som förälder var det helt enkelt ett magiskt ögonblick. Vi blev helt stumma med Sami, vi hade inte förstått att Mumindalsresan skulle bli så himla fin för Emil. Det var inte bara "en i raden av kiva grejer man gör på semestern", det var Så.Mycket.Mer. Vi kände så stor lycka i hjärtat för att vi kunnat ge detta åt Emil, att det var helt överväldigande.

Och Emil då? Nämen han försvann i vimlet otaliga gånger då han fick syn på nån figur och ville kramas och diskutera med den. Inte ett kink, gnäll eller nåt, bara pur lycka. Han var en solskenspojke i himmelriket hela jäkla dagen. 10 minuter efter att bilen rullat ut från Nådendal somnade han med kartan över Mumindalen i ett hårt grepp pratandes om Sniff. Efter 1,5 h vaknade han, slog upp ögonen och frågade Mamma var var Hemulen riktigt då vi inte såg honom? 

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.

(Blir bildbomb nångång när jag är vid en dator)

Carpe Diem

Då vi hungriga, törstiga och trötta sitter i ett stekhett Frigiliana och just har beställt mat (resans by far bästa käk, Mums!) och fått in lite bröd och dricka på bordet. Och vi frågar barnet vad som varit det bästa med resan. Och barnet utan tvekan svarar Dethär brödet. 

Det är då vi fattar vad det innebär att leva i nuet.

Granada

Okej, Granada i 40 graders hetta (i skuggan alltså) och i sällskap av 3-åring (som för övrigt är den största resehjälten som vandrat på denna jord) blev kanske inte den kulturella höjdare det kunde ha blivit. Det blev mest sökande av skugga/café med aircon och glass än nån kultur alls faktiskt. Men vi var rätt nöjda med vår roadtrip ändå. Granada, jag vill definitivt tillbaka i lite mer humant väder. Och faktiskt också helst i vuxensällskap. 

De bortskämda

När det är för hett ute för frulle på balkongen och man måste äta sin soliga frukost inomhus. När det är döhett vid poolen och man typ måste simma massor och hoppa familjebomb från kanten stup i kvarten. När övriga familjen tar en tupplur och man själv kan dricka kaffe, äta glass och surfa/sola/läsa på balkongen i skuggan ifred. Senast då vet man hur jäkla fint (och hett) man har det. 

Semester är definitivt en tid i min smak.

Att resa med barn

Vår son är ju en sann resehjälte, inget gnäll eller kink trots lite sömn, lång dag, konstiga tider och hela den grejen. Andra var lite mer ur balans i ett skede av resan.

Imorse, där kring soluppgången, satte vår familjekaravan av mot spanska solkusten. På planet sov Emil sen en god lur, och jag själv likaså. Emil vaknade till, och började sträcka på sig i sitt säte. I samma sträckning tryckte han också lämpligt nog med foten på den öppnade tripen i stolsfickan framför sig och i nästa sekund var jag klarvaken. Strålen från sugröret var nämligen riktad rakt mot mitt skrev och i ett nafs var en nästan odrucken trip tömd i mina byxor. Sen fick jag sitta helt jävla plaskblöt i rumpan de resterande 2,5 timmarna.

Hahaha, kanske ni skrattar nu. Kan bara säga att det var lite midre roligt just då det inträffade. Faktiskt. (Att Sami kallade mej för mehuhousu/juicypants resten av dagen var, ja, vågat av honom. Där har vi ett riktigt praktexempel på living on the edge.)

Midsommarens fröjder

Strax innan midsommar slog vetskapen ner som en blixt från klar himmel. Jag visste var mina solglasögon var, och packade således ner dem i väskan då

vi styrde kosan mot midsommarfirandet. Jag antar att det var tecknet. På att midsommaren skulle bli en av de mest solfattiga jag minns. 

Men vi har givetvis förlustat oss ändå, och solfattigdomen har inte hindrat någon från att simma* eller vara glad.

*bara den som ville simma simmade. Alla ville inte. De som inte ville var glada ändå.

Sierska sökes

Om någon råkar veta var jag månne har mina solglasögon, säg hepp. De ligger i ett svart tygfodral modell snyggt. Eftersom detta redan är andra paret solbrills som har försvunnit spårlöst i år, vore det superfint att hitta dem nu när det nalkas midsommarvärme, strålande solsken och evighetslånga fester i sus och dus från morgon till kväll. 

Okej, detdär sista är ju ren och skär lögn; det utlovas regn, mygg, 

kallt och jävligt och alla vet att sus och dus tillhör ja, förgången tid. Men solglasögon är trevligt att ha ändå, just in case. Så låt mig upprepa: säg hepp om ni hittar dem/vet var de är. 

Tack!

Mvh,

Ägodelstappare -80

Rövarlivets konsekvenser

Okej, så man tar ett (litet!) glas vin med maten på restaurangen i Tölö en kylig måndagkväll i juni efter en änglalik konsert. Och idag vaknar man med huvudvärk?

Att leva fritt konstnärsliv i sus och dus har ett pris, tydligen.

Den vilda

Det är länge sedan jag var wild and crazy. Men inatt skedde det: jag vakade osedligt länge framför tv:n. Zappade mellan Jukola och bröllis och levde helt enkelt loppan i tv-soffan.
Så imorse bestämde jag mig för att fortsätta vara lite oberäknelig och åt således frukost först kl 10.15 och drack kaffe ur en annan mugg än vanligt. Kaffe behövs en vild morgon som denna, då jag vakat halva natten och känner mig som en ung och fri konstnärssjäl. Jag menar, jag drack ju en cider också framför tv:n igår. Kalsarikännit the 2015 edition.

On top of everything har jag lackat naglarna också. i TVÅ lager.

Ett drömläge

Denna dag är en konvalescents drömläge, åtminstone vad gäller tv-utbudet: först Venla-budkavlen, sedan prinsbröllop, sedan Jukola-starten, där den egna prinsen öppnar lagets framfart mot framgång och ära.

Nästa år, ja då ska jag banne mig springa så jäkla hårt (och rätt på kartan) som aldrig förr. Uppladdningen börjar ju redan nu.

Är med andra ord upptagen precis hela dagen.

Bra flyt

Efter allt detta jäkla oflyt (kunde ju inte ens uttrycka mitt missnöje över Netflix förståeligt igår. Min avsikt var givetvis att gnälla över det dåliga utbudet.) kan ni tro att lyckan var total då jag i panik imorse letade efter mitt KELA-kort (som sedan visade sig vara på helt rätt plats!) och därtill hittade en 50-lapp i innerfickan i en väska. 

Och, idag gäller det. För att bryta trenden med oflyt ber jag ödmjukast om universums alla jäkla tummar idag, då jag nu styr stegen mot nya provtagningar.

Jag ser femtilappen som ett gott omen.

Och, eftersom alla undrar hur fager jag är these days, kör vi en selfie. Jag tackar den som uppfann sminket.

Vi, som satts att leva i besvikelsens epok*

Asså, jag vill ju inte vara en gnällare, men jag behöver ett forum för att få uttrycka en viss frustration och kom då osökt att tänka på min egen lilla blogg. Jag vet inte med er, men jag känner relativt ofta en viss Netflix-besvikelse. Liksom, varför finns inte allt material tillgängligt där? Detta stör mig (antagligen osunt) mycket.

Obs: Väl medveten om att folk i världen lider nöd och att det finns mobbning, ojämställdhet, pedofili och annan skit, väljer jag denna gång att inte lyfta blicken högre än till mitt eget tv-utbud. En annan gång ska vi filosofera över de riktiga problemen.

Bland annat detta kan man sysselsätta sin lilla ärthjärna med under sin konvalescenstid. Ja, samt med att arra sånger också. Jäklar sicket arr-flow jag har nu.


*poäng! och extrapoäng åt den som vet sången

Sommarstarten

Jahapp, denna nådens sommar 2015 startade ju inte precis som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig Tampereen Sävel med Eviva i helgen och Venla-debut inkommande helg. Ja, och så hade jag tänkt en bebis i början av nästa år också. Istället fick jag några sönderslitna inre organ och inre blödningar, en akut operation, inställda evenemang och en bebis* i roskisen på Jorvs sjukhus.
Jag kan lugnt konstatera att de senaste dagarna har varit en emotionell berg- och dalbana deluxe, med dippar (ni fattar vilka) och toppar då Eviva igår meddelade att de VANN TVÅ GULD i Tammerfors! Skrek högt i min konvalescentsäng, varvid Sami kom springande och med ett Vad händer?! bara för att se mig gråta glädjetårar av lycka.

Eftersom det verkar vara ganska tråkigt att vara konvalescent tänkte jag kanske uppdatera bloggen lite oftare? Vem vet. Något måste jag ju hitta på, har märkt att man läser ut internet på en röd sekund these days och ute ösregnar det.




*som tekniskt sett inte var en bebis, men som i våra hjärtan redan var det

Väckningen

Bra grej: lade mig tidigt igår, sov en hel oavbruten natt och väcktes av en pigg Emil som hoppade upp i vår säng kl 06.15 med orden Mamma, nu far vi till tågbutiken! Han har tjänat in 5 lappar, något han var plågsamt medveten om imorse då han kom rusande till vår säng. Extrabra grej med detta var att det ej var en dödsdom att vakna imorse. 

Ibland har vi sömnflyt i denna familj. Med dessa ord säger jag gonatt.

Kulinaristfredag

Ber att få rikta er uppmärksamhet mot vår oerhört lyckade fredag, åtminstone vad maten beträffar. Spenatplättar till lunch (obs! Hemgjorda, svingoda!) och moussaka till middag (också kalasgod, skulle räcka minst två-tre dagar, finns en portion kvar). 

Inte för att vi skulle äta bara tråkmat andra dagar heller, men denna dag tog verkligen vårens kulinariska pris.

Var bara det jag ville meddela. Nu ska jag sova ca 100 timmar.

Muterskan

Jag har mutat min son för att själv slippa stiga upp om natten. Det blev en deal som alla inblandade var nöjda med. För varje gång Emil kommer till vår säng själv om natten (tidigare har vi alltså tvingats stiga upp mitt i bästa sömnen för att hämta barnet till vår säng), får han en lapp i burken. Efter 5 lappar går vi till tågbutiken och köper en vinsch som har har önskat sig. Hittills har det gått ypperligt, redan 3/3 lappar i burken! Alla är glada! Utom eventuellt plånboken, men det är världsligt.
Vad gör man ej för lite hederlig sömn.

Superwoman

Föga anade jag väl när vaknade denna gråa lördagsmorgon att jag bara några timmar senare skulle ha ett städat hem, nybakta bullar i en korg och middagsmaten i ugnen redan innan lunch. Medan bulldegen jäste passade denna superwoman på att sakta men säkert beta av det gigantiska bykberg som dolt hela vårt hjälpkök i en veckas tid. Idag kunde man också stänga locket till tvättkorgen.

Jag säger då det, ibland förvandlas jag till en riktig superhjälte i hemmet. 

Passade förresten på att baka en sats vackra och en sats goda bullar. Varför dessa attribut ej sammaföll i samma sats är ett mysterium. 

Dålig dag

Av saker som är dåliga med magsjuka, toppas listan just nu av

1) torka andras (dvs mitt barns) spyor medan själv mkt illamående

2) att instagram just denna hemska dag råka vara sprängfyllt av matbilder.

Bland annat detta har jag tänkt på idag. Samt på hur hemskt kräksjuka är. Hemskthemskthemskt.

Tjena och ett avslöjande

Det har ju blivit lite glest med bloggandet, det har det ju. En har helt enkelt inte orkat skriva, redogöra, berätta om upptåg och äventyr. Men kanske det blir bättring? Ingen vet.

Men jag känner ändå ett mycket starkt behov av att dela med mej till omvärlden av följande revolutionerande fakta, som jag har på känn att alla gått och väntat på: Jag har deklarerat, i god tid över 12 h innan sista minuten. Ibland förändras en människa. Det är tydligen helt oundvikligt.

Vi kör med omotiverade bilder på detta, så att dethär inte ska vara universums allra tråkigaste blogg (bara typ nästtråkigast):

uuh uuh, jag är så vacker på vappen

uuh uuh jag är så sportig på vappen

Landningen

Att april skulle bli stressig hade jag räknat med. Jag trodde jag var förberedd. Såhär efteråt kan jag lugnt konstatera att det kanske var lika bra att inte veta helt vad som väntade. För även om det har varit sjukt roligt, inspirerande, skrattigt, lyckat och härligt så har det varit så otroligt tungt. 

Nu måste planen vara att samla kraft, lyssna efter min intuition, min egen röst och vad jag vill. För mina krafter är tydligen inte outsinliga.

Började såhär lagom bra med att dricka rosé och äta sparris denna regniga måndag. Härifrån mot något nytt, nygammalt eller mot samma vanliga. Ingen vet. 

De Pratglada

Påskmiddag i Blå Huset. Alla pratar. Mycket. Sami höjer rösten och utbrister:

NU är det Min Tur! 

Vi var alltså sammanlagt 3 vuxna och ett barn kring bordet. Det är senast då man vet att det snackas en hel del kring vårt matbord.

Medelst denna anekdot önskar jag eder Glad påsk.

I'm Alive!

Hurra, jag lever. Var seriöst död igår efter det lilla kräkningsinfernot på tisdag kväll. Men nu, nu ska här jobbas, skidas, semestras och allt det där igen.
Bildbevis på att det icke enbart varit misär denna semester:

uuh uuh vi är så SPORTIGA

Självömkan deluxe

När man äntligen kommer sig iväg på efterlängtad skidsemester (slalom, en sportgren här i denna värld, som jag på riktigt kan) och får MAGSJUKA. Den känslan. Jag har ALDRIG magsjuka. Eländiga värld. Enda positiva är att Emil inte ännu insjuknat.

Sanningens minut

Jag bloggar sällan om nyheter och riktiga viktigheter, men kan ej låta detta gå onoterat förbi. Dagens Hesari levererar:

Ibland gör man nåt rätt ändå.

Hur man behandlar en hjälte

Det är fredag och ledig dag i Blå Huset. Dagen till ära tittar vi på Isot Koneet från Arenan. Emil vill kolla in bärgningsbilen, som körs av Kalle. Jag utbrister ett glatt Kalle Kalle Kalle, jeejeejee. Emil tittar på mig med allvarsam min och säger strängt Mamma, man skriker inte om Kalle. Det är faktiskt REGELN. Jag vill INTE höra mer skrik om detta. Tryck på play.

Yes Sir, Yes Sir!

Man behandlar inte hjältar hur som helst, det gör man ju inte.

Firarsvängen och en massa flaskor

Alltså denhär veckan då. Ett enda firande från morgon till kväll. Familjemiddag på måndag, körfest på tisdag, kompishäng på onsdag, födelsedag på torsdag och drinks på fredag. Herregud, hur ska en snart medelålders kvinna som jag orka med detta hiskeliga firartempo! Jag blir ju helt slut av att bara läsa hur mycket det ska firas. Men det ÄR ju rätt festligt att min arbetsplats och jag delar på födelsedagen, faktiskt. Tårta och skumpa ftw.

Gårdagen bjöd dessutom på ett extrafestligt moment, då jag började stämma flaskor, som vi senare skulle spela Happy Birthday på. Där stod jag, framför vårt stora köksfönster och hade lite småbråttom med stämmandet och blåste febrilt i alla flaskor och försökte få nån ordning på tonerna. Mera vatten, nej mindre vatten, nej vad är dethär för ton, nej va? vänta nu och blåste andan ur mej (alltså kan jag avslöja att det är svårare än man kunde tro att få det rent och ens höra vilken jefla ton det är man riktigt blåser). Jag var i själva verket så uppslukad av alla flasktoner att jag inte lade märke till de förvirrade byggubbarna som stod utanför vårt fönster och stirrade in på the crazy lady with the bottles.  När jag fick syn på dem fortsatte de bara att apatiskt stirra på mej med tom blick. Då jag lite senare rusade till bussen med väskan fylld av klirrande flaskor (som vilken ung stundetska som helst, medelåldern som bortblåst faktiskt) kommenterade en av gubbarna bara att "sulla on aika monta pulloa siellä". Mmmmhmmm svarade jag och rusade iväg.

Uuh uuh jag är så påhittig. Men det blev faktiskt Happy Birthday i D-dur till slut!

Ja, det är inte brist på fantasi iallafall

- Mamma, vi måst bygga ett sjörövarskepp! Och jag ska vara kapten! 

- Men om vi sku baka domdär semlorna först, så kan vi leka sen?

- Okej, sen kan vi röva alla semlor!

- mm, nå du kan ju vara Kapten Semla då.. (Fantasieggande, jag vet)

- Nä mamma, det går ju inte, för jag är ju Kapteeni Kala Enkelikello! 

Okej. Nå, Kapten Fisken Änglaspel är ju unikt iallafall, det är det ju.

Veckans bästa stund

Förväntningen är påtaglig i Blå huset. Klockan närmar sig Isot koneet-o'clock. Lätt veckans höjdpunkt, om vi frågar vår son.

Förarna Markku (brandbilsförare), Kalle (bogserbilsförare) och sist men inte minst Erkki, som kör bilen som flyttar containrar från plats a till plats b, är de mest omtalade personerna i detta hushåll in the history of ever. De skulle bara veta vilka megastjärnor de är i Emils ögon.

Omotiverad bild på världens största Isot Koneet-fän:

Upplysningen och ett tips

En notering: om någon tror att det är dyrt på Helsingfors-Vanda flygfält så har ni kanske inte besökt Gardemoen i Oslo? (Och alltså, det ÄR ju dyrt på Helsingfors-Vanda, men liksom, SHIT så dyrt på Gardemoen!) Årets felbeslut var ju definitivt att snåla på Gran Canaria då salladen kostade 5,75€, för i Oslo kostade den ju 15€.

Kände starkt att jag behövde upplysa er om detta. Också för att jag behövde ta paus i min bok (okej, tekniskt sett Johannas bok, men som jag läser) pga pinsamt offentligt asgarv. Så efter upplysning följer tips: läs Minkriket av Karin Erlandsson! (För en med djupa, om än lite avlägsna, rötter till regionen och sådär, känns den extra bra.)

Under

Idag blev jag bländad och måste kolla två, ja tre gånger för att tro mina ögon. Helt oförberedd såg jag den vita tomheten stråla framför mina ögon. Nej, det var inte ljuset i tunneln, det var nästan (för en livslevande mor mitt i livet) något ännu bättre: Botten på tvättkorgen. 

Det var i sanning ett vardagsmirakel.

Robot moves

Alltså detta med att träna lite (för) sällan, och framförallt den obarmhärtiga träningsvärken som uppstår efteråt. Det är nåt skönt och lite rättvist med hela den grejen. Att man måste röra sig som en ålderstigen robot, som bevis på negligerad fysik. 

(Men allra mest gör det bara jäkligt ont)

400 frågor

Det sägs att ett barn i 3-årsåldern ställer ca 400 frågor om dagen. Pfffft. 400 räcker ju ingenstans, känns det som. Varje gång (eller okej, varannan, minst) Emilius öppnar sin lilla sockersöta mun kommer det en fråga.

Exempel på konversation vi hade igår vid middagsbordet:
- Mamma, vad är det där?
- Det är en boll
- Varför är det en boll, mamma?
- För att den är rund. Sådär ser bollar ut
- Varför är den rund mamma?
- För att den inte har några kanter
- Vad är en kant, mamma?
- Nå, ett skarpt hörn
- Varför säger du skarpt?
- För att det heter så!
- Heter... Varför heter du mamma?
- För att jag är din mamma, käraste barn
- Varför är jag ett käraste barn, mamma?
- För att jag älskar dej
- ... men varför älskar jag pappa då, mamma?
(vid dethär laget har jag börjat tröttna "lite" på frågeregnet)
- Nå, för att han är din pappa. Man brukar älska sin familj
- Varför har vi en familj?
- Nå, för att vi hör ihop.
- Vad är det?
- Nå, att vi är ett gäng som bor tillsammans, typ. Och tycker om varann. (Liksom, vad är en familj egentligen?)
- Varför bor vi i Esbo?
- För att vi bor här. PUNKT.
- Men varför heter det Esbo, mamma?
- DÄRFÖR att det heter så. Ät nu.
- Varför äter vi mat?
- ÄT!
- Men varför äter vi inte bilar, mamma?
- ÄT DIN MAT!! (och var tyst ens en frikkin minut, pliiis)


(alltså jag ogillar skarpt uttrycket "låt maten tysta munnen", men ibland, ibland, vore det faktiskt inte så dumt!)

Vad vi gjort

Livet är ju faktiskt inte ett enda långt jäkla bullbak, det är det ju inte. Så vad vi annat har gjort sedan bullbaket? Nå, vi har jobbat, jobbat, varit på dagis, lekt, busat, varit trötta och sånt. Sjukt spännande liv. Jag köpte mej nya slalomboots, Emil fick en slalomhjälm, jag förlorade en bitter Trivialmatch, vi åkte till SnadiStadi, jag käkade lyxfrulle på Ekbergs en söndagsmorgon och idag har jag gjort 20 armhävningar. Till exempel en sådan sak är ju verkligen värd att noteras i annalerna för framtida forskning. 20 armhävningar är minsann rekord för denna svaga lilla kroppstackare.

Uuh uuh vi är så sjukt sportiga, min son och jag!

Blodtrycksmedicinen

Ifall man lider av lågt blodtryck kan jag starkt rekommendera bakning i sällskap av 3-åring. Blodtrycket rusar iväg som

blixten direkt vid start. Funkar varje gång. Se det som ett tips. 

Bör påpekas att Johanna fungerade både som eminent sällskap (jag och Emil) och som blodtryckssänkande faktor (jag).

Bildbeviset: 

 

Våndan och allt det där

Ibland slås jag av en förlamande ångest över världsalltets grymhet. Och då tänker jag mest på allt det som ligger närmare till hands. Mobbning, kränkningar, rattfyllon som kör över barn, pedofiler som jobbar med barn eller barns hobbyverksamhet, droger på skolgården... Ja, tanken skenar (och då har jag inte ens börjat tänka på fattigdom, hungersnöd, krig och tanken på att vara på flykt från sitt hem, sitt land, ännu). Jag vill, likt Malin, flytta till en skogsgrotta med min familj och skydda mitt barn från all denna grymhet. I en skog där barn får vara barn, människor får vara sig själva och alla är snälla med varandra.

Att man kommer levande, stark och någorlunda hel genom livet är ett mirakel.

Bäst att tänka på trevlig middag med finaste vännerna ikväll, Gran Canaria om tre veckor och Ruka om nån månad istället. Myset med busungen som vill sova tätt intill och alla de roliga grejerna vi gör med vår familj. Sådärja, känns genast lite bättre.

Hej 2015!

Jajjamän, årets första inlägg!

Och vi inleder lagom lättsamt med något utseenderelaterat, nämligen smink. Tror jag aldrig bloggat om smink förut så jag antar att det är dags nu.

Barn är ju ständiga glädjekällor och vår 3-åring är ju inte sämre än att kunna leverera brahet efter brahet. 

En helt godtagbar orsak att rengöra penslar och sånt. Tack för den, min son. (Hej, man får skylla sig själv när man a) lämnar sitt smink framme och b) lämnar barnet utan uppsikt i ca 3 minuter)

Bra grej att sparka igång bloggåret med.